torsdag 16 augusti 2012

Marsipankräfta steg-för-steg

Nu är det ju hög tid för kräftskivor och kräftfisket i full gång. Vad passar då inte bättre än en sockersöt marsipankräfta för gästerna att vila ögonen på under desserten? Eller som tack till värdparet? Denna kräfta behöver du dessutom inte skala! ;)
Här kommer en steg-för-steg beskrivning på den kräfta jag brukar göra:

Detta behöver du:
Röd marsipan
Vit marsipan
Svart marsipan
Hushållskniv

Lite vatten

Fördela marsipanen i små bollar enligt bilden.

Rulla till en korv med en upphöjning på ena delen. Den vänstra delen ska utgöra kroppen och den högra ska utgöra huvudet.

Skär små skåror med hjälp av baksidan av kniven i den del som utgör kroppen. Rulla kniven över kroppen för att få mjuka fina skåror.

Så här kommer det att se ut!
Platta till den sista biten med fingrarna som nu ska bli till stjärt.

Skär två skåror i stjärten. Använd även här baksidan av kniven.

Vik in stjärten under kroppen.

Tag de näst största röda bollarna till nästa moment.

Rulla till två små korvar och gör här liksom på kräftans kropp små skåror genom att rulla korvarna mot knivens baksida.

Platta till ändarna och fäst under kräftans huvud.
Använd lite vatten som klister om de inte fäster.

Använd nu de andra två röda marsipanbollarna och forma till två droppar.

Dela dem i spetsen för att göra en klo. Här kan du även göra små skåror inne i klon om du vill.

Fäst klorna på de armar du tidigare satte fast under kräftans huvud.
Använd lite vatten som klister om de inte fäster.

Använd nu handtaget på kniven och gör små hål för ögonen.

Rulla de vita marsipanbollarna till avlånga droppar och fäst dem med spetsen neråt i hålen som du nyss gjort för ögonen.
Använd lite vatten som klister om de inte fäster.

Sätt dit de två små svarta marsipanbollarna för att göra pupiller.

Här är ett moment som jag har glömt att förbereda dig på i början!
Vill du göra känselspröt och har röd marsipan över så kan du rulla en lång sträng som du sedan fäster under kräftans haka enligt bilderna nedan.



När du satt dit känselspröten viker du upp dem över kräftans rygg och fäster dem eventuellt med lite vatten.
Sen är du färdig!




 Ni får ursäkta bildkvalitén eftersom bilderna är tagna med min mobiltelefon.

onsdag 15 augusti 2012

Pavlova med lemon curd, grädde och färska bär

Mitt bästa recept på det underbara bakverket uppkallat efter ballerinan Anna Pavlova. Och ser inte denna ljuvliga marängtårta ut som en ballerinas tyllkjol så säg! Den dansar på tå i munnen också vill jag lova...

Du behöver:
7 st ekologiska äggvitor
5 dl strösocker
1 nypa salt
Saften från en halv citron
100 g mörk kvalitetschoklad 70%

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 150 grader.
2. Blanda äggvita, strösocker, salt och citronsaft i en rostfri bunke.
3. Sätt bunken i ett vattenbad (över kokande vatten).
4. Vispa för hand tills sockerkristallerna smält och marängen är cirka 60–65 grader. Känn med fingret! Det ska vara så att det nästan bränns.
5. Ta bort bunken från vattenbadet och vispa marängen länge på hög hastighet i maskin tills den svalnat.
6. Smält chokladen i ett vattenbad eller micro och vänd ner den lite slarvigt så att marängen blir randig.
8. Klicka ut marängen i en rundel. Jag brukar göra en liten grop i mitten där all fyllning ska få bo sen. Grädda i ugnen på 150 grader varmluft i 50-60 min. Den ska vara mjuk och seg i mitten.
9. Vispa grädden fluffig och klicka ut den på marängen. Ringla över lemon curden (recept nedan). Garnera med färska bär.

 


Lemon curd

Du behöver:
3 st citroner
1.5 dl strösocker
50 g smör
1 msk maizena
2 st ägg
2 st äggulor
 

Gör så här:

1. Tvätta tre av citronerna noga och torka. Koka upp citronsaft från 2 av citronerna, rivet skal från tre, med strösocker och smör. Sila sedan av vätskan.
2. Blanda ut Maizenan med saften från den tredje citronen och rör ner detta i vätskan.
3. Vispa samman äggen och rör ner dem i vätskan, ställ tillbaka på spisen och sjud tills krämen tjocknar.
4. Häll över i en ren skål och låt krämen svalna.
5. Häll över i en ren skål och låt krämen svalna.
 
 Recepten kommer som alltid från Leilas böcker, dock med vissa ändringar.

onsdag 1 augusti 2012

Artikel i Vi Föräldrar

Igår trillade senaste numret av Vi Föräldrar ner i vår brevlåda. I den fann jag en oerhört intressant artikel som nästintill skulle kunna vara skrivet utifrån mig själv. Artikeln handlar om Isabelle som var en storväxt bebis och om hur hennes mamma kände att hennes barn blev till någon cirkusattraktion på både förlossningsavdelningen och BB. Flickan i artikeln var ungefär lika stor som Victor var när han kom, och när jag läser artikeln kan jag mycket väl känna igen mig i mammans känslor även om jag kanske inte direkt reflekterat över det innan.


Det är en konstig upplevelse att få ett stort barn. När barnmorskan flämtande kraxar fram de där siffrorna så finns det nog ingen mamma i världen som kan greppa att just de siffrorna motsvarar vikten på det underbara lilla liv man nyss klämt fram ur fillifjösen. 5640 vad? Är det de fyra sista siffrorna i personnumret? Siffrorna som det ska stå på våra armband? Barnmorskans personalnummer? Vad det än är för siffror, varför i helvete skulle jag vilja ha reda på det nu? När siffrorna blygsamt hostas fram på nytt och man börjar inse att det är barnets vikt barnmorskan försöker delge så tänkte åtminstone jag att "Jasså, jaha. Ja, det var ju stort. Får jag sova nu?"

Sedan kommer tiden efter som mamman i artikeln beskriver. All uppståndelse. Alla besök och uppvisningar av bebisen. Sjuksköterskestudenter som ska titta på den storväxte. Läkare som "ooar" sig och "aaa:ar" sig. Victor var liksom flickan Isabelle en utav de största bebisarna som fötts på sjukhuset och alla andra bebisar såg så pluttiga ut. Jag fick för mig att alla andra barn var för tidigt födda, men det har jag ju förstått i efterhand att så inte alls var fallet. I artikeln kan man läsa följande:

Efter förlossningen upplevde Diana att barnmorskorna som förlöste Isabelle hade velat vara förbereda på att hon var så pass stor.
- Nu gick det ju bra, och jag är glad att jag fick föda vaginalt. Men om det inte hade gått bra hade jag ju så klart blivit arg för att inget gjordes innan, säger hon.


Och precis så känner jag också. Det tog ett tag innan det gick upp för mig vad jag hade gjort. Och ju mer reaktioner jag fick från omgivningen, ju mer insåg jag hur stor han var. Frågor som "Hur kändes det?" och "Gjorde inte det ont?" var ju väldigt svåra att svara på. Jag menar, klart som fan det gjorde ont men vad hade jag att jämföra med? Nästan 6 kg bebis... Hallå! Jag har fött nästan 6 kg bebis! Lever jag?! Den insikten fick jag varken på förlossningen eller BB, utan ett bra tag efter. Jag börjar förstå att de där bebisarna på BB inte alls var för tidigt födda utan helt normalstora. Men det gick bra och det var en jävla tur, precis som mamman berättar i artikeln, men det ska inte behöva vara så. En förlossningsöverläkare i artikeln säger att om förstföderskor går två veckor över tiden och barnet misstänks väga uppemot 5 kilo kan det vara klokt att välja kejsarsnitt framför igångsättning. Jo, jag tackar jag! Tänk om man ändå erbjudits något av det.

Jag måste säga att jag ändå är oerhört nöjd över hur de hanterade Victors förlossning och allt runt omkring. Även om Victor blev till något av en cirkusattraktion så kände jag att det fanns något hjärtligt och nyfiket i det. Han var ju annorlunda och helt fantastisk, och är så än i dag och kommer så vara så länge han lever på alla sätt och vis. Men jag instämmer med mamman i artikeln som påpekar att vårdpersonalen bör ha varit mer uppmärksam under hennes graviditet. 
Jag menar, det är ju trots allt hörnsoffor vi skiter ut, så lite bubbelplast kan väl inte vara för mycket begärt?