Vi åkte akut in till Hässleholms djursjukhus där hon äntligen fick sin vila. Jag bar henne in i mina armar och la henne på undersökningsbordet. Hon var så lugn och stillsam, som om att hon visste att det var dags att ta farväl. Ögonen flackade på henne, och några ömma slick på min hand var allt hon förmådde. Mamma och jag delade roliga och härliga stunder som vi haft tillsammans med henne, vilket fick oss att le lite grann emellanåt när vi stod där och väntade på veterinären. Sköterskan tände ljus, och hämta en ullig filt för Trixie att ligga på. Och där låg hon i våra famnar, och tittade bedjande på oss med sina stora nötbruna ögon. Du ska få sova nu, sa vi till henne. Du ska få vila ut.
Redan innan hon fick sömnmedlet la hon sitt huvud i min hand och lade sig till rätta, för att sedan inte röra sig något mer. Hon var färdig, min gamla vän. Färdig för att lämna bördan av ålderdom och värk på jorden, och istället bege sig till hundhimlen där hon kunde bli ung och stark på nytt. Hoppas du har det bra nu, och att du ser ner på oss var du än är.
Det är tungt. En vän som jag trott varit nästintill odödlig finns inte mer. Jag saknar dig!
Sov gott, min älskade vän!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar