Gnisslande tänder och svaga nerver

Victor har länge haft en tand på väg i överkäken, och nu har den äntligen brutit igenom. Jag har kunnat se den vissa dagar och inte alls vissa andra dagar, men nu är den verkligen här. Med besked. För min hemska lilla söta terrorist har kommit på konststycket att gnissla tänder! Ni som känner mig vet att det är det VÄRSTA jag vet och jag får en mycket besvärad min var gång Victor framkallar detta fasansfulla ljud. Det ilar längs hela min ryggrad och det får mitt blod till att isa sig i mina ådror. Ni vet när någon drar en gaffel längs en tallrik? Eller drar naglarna längs en griffeltavla? Ja, den minen och känslan du besitter just nu, så känner jag mig. Och det finns inget jag kan göra åt det!
Hans far gnisslar också tänder. Efter år av nattlig misshandel ifrån min sida tvingade jag honom att skaffa en bettskena vilket istället fått honom till att snarka något enormt. Så den nattliga misshandeln fortgår, av ren rutin buffar, puffar, putar och bankar jag varje natt på en skogshuggare som inte bara drar timmerstockar utan envisas med att slipa dem också. Iiiiih.

Värre är det ju med min lille plutt. Honom kan jag inte putta och banka kudden på. Han ser ju dessutom så lycklig ut när han i vaket tillstånd sitter och gnisslar sina stumpar till tänder. Jag ler krystat och säger vänligt till honom att han är en hemsk liten unge som plågar sin mor, och att om han inte slutar så får han minsann ingen middag. Funkar ungefär lika bra som när man med en gullig röst säger till en hund att den varit stygg och den svarar genom att glatt vifta på svansen.
Min son viftar glatt på svansen. Och fortsätter. Argh. What to do?
Kom på mig själv med att frenetiskt mata honom med äpple, vatten och majskrokar bara för att hålla honom ifrån att gnissla tänder. Tyvärr är det ju ingen långsiktig lösning... Ingen som har tips på några billiga öronproppar? Gärna i storpack!