Under kvällen fick jag ett samtal från ett okänt nummer. På andra sidan var det tidningen Hembakats chefredaktör Eva Nordlinder, som tagit sig tid att ringa upp mig personligen till följd av den diskussion som har ägt rum på deras Facebooksida. När jag förstod vem det var som ringde så spände jag mina axlar, drog in en stor nypa luft i mina lungor och samlade snabbt kraft till att försvara mina ståndpunkter, men när Eva mjukt inledde samtalet med att be om ursäkt för aktuella diskussionen nämnd ovan kunde jag sakta men säkert sänka ner mina axlar och blåsa ut den där luften igen. Här kom samtalet jag väntat på sedan förra lördagen. En ursäkt.
En ursäkt som fortsätter med att förklara att även om redaktionen inte har gjort något olagligt eller brutit mot någon copyright, så var receptet sånär som identiskt med mitt och var också taget därifrån, enligt Eva. Yrkesetiskt borde vederbörande journalist, Linda Andersson, ha funderat ett steg längre innan hon publicerade ett så snarlikt recept med likartad beskrivning och identiska kakor, menar jag. Ett litet samtal eller mail där Linda frågat efter ett godkännande från mig hade varit hur trevligt som helst. Detta gjordes alltså inte, och när tidningen damp ner i brevlådan med mina kakor publicerade växte en stark önskan om en ursäkt inom mig som i sin tur utgjorde grunden för hela konversationen med Hembakat på deras Facebooksida.
Vi är alla mänskliga och ibland blir det helt enkelt fel, men när konversationen fortlöpte på det sätt som det gjorde så urartade den diskussion som från början var en vänlig strävan efter en ursäkt, till en frustrerad och infekterad debatt om vem som gjort rätt eller fel i sammanhanget, förklarade jag för Eva. Jag och Eva kom överens om att en konversation som figurerar i en text där inte sinnesuttryck eller tonart i röst framgår, snabbt ger upphov till att mottagaren upplever avsändaren som snarstucken, som Eva uttryckte det. Sociala medier är både till en för- och nackdel i situationer som denna. När någon som nu i mitt fall känner sig felaktigt behandlad och vill nå andra med sitt budskap, så sprids detta snabbt. Men det är också så att sådana här konversationer lika snabbt växer till en häxjakt mot någon som inte förtjänar det.
Händelsen blev av mig anmäld till Yrkesetiska nämnden med hänvisning till nedanstående punkter:
11. Beakta upphovsrätten vad avser text och bild och ljud.
12. Ange källan när en framställning huvudsakligen bygger på annans sakuppgifter.
Jag har nu efter samtal med Eva Nordlinder dragit tillbaka min anmälan, eftersom jag upplever att mitt budskap har nått fram. Syftet med hela denna diskussion med tidningen Hembakat har varit att understryka vikten av att tänka yrkesetiskt, och ta hänsyn till de etiska regler som faktiskt finns och som bör efterföljas. Så som jag förstod Eva så har journalisten Linda Andersson tagit till sig mitt budskap och kommer i fortsättningen att tänka till lite extra innan hon publicerar recept som så uppenbart kan spåras till någon annans kreativitet. Jag vill inte att Linda på något sätt tar händelsen personligt, utan jag hoppas att hon kan se det ur ett helhetsperspektiv där hon kan tänka sig in i liknande situation och hur hon själv hade agerat i en sådan. Vi står ju trots allt alltid oss själv närmast.
Jag och tidningen Hembakat har alltså numera ingenting otalt med varandra. Vi har rett ut vår dispyt och fått lägga fram våra ståndpunkter i ett trevligt och sakligt samtal, där jag även fått den ursäkt jag från första början strävade efter. All eloge till tidningen Hembakat som tagit sig tid att reda ut diskussionen personligen med mig där en hjärtlig ursäkt framförts på ett mycket professionellt och yrkesetiskt sätt.
- Emelie
