Börjar inse mer och mer hur många fel min barnmorska har gjort med mig under min graviditet. Jag var jättenöjd med henne under själva graviditeten, men så här i efterhand har det gått upp för mig hur mycket som blivit tokigt och hur mycket som kunde gått
riktigt tokigt med tanke på Victors födelsevikt.
Det är många gravida runt mig nu, bland annat min kära svägerska Emma och även min underbara vän Linda som båda ska ha strax efter årsskiftet. De går till en helt annan mödravårdscentral än vad jag gjorde, och jag upplever att deras oro tagits mer på allvar än min.
Jag påpekade för min barnmorska flera gånger att jag var rädd för ett stort barn och att både jag och omgivningen tyckte att jag hade en stor mage. Barnmorskan lugnade mig då med att jag inte skulle bry mig om vad folk tyckte, och att mitt barn inte var större än att jag kunde föda ut det. I vår kommun tillåts man inte mer än rutinultraljudet under graviditeten, även om det i enskilda fall görs extra mätningar. Dock ansåg inte min barnmorska på MVC att jag tillhörde de där enskilda fallen.
Well, visst hade hon rätt. Jag
kunde föda ut min son. Med nöd och näppe! Vad jag har fått veta i efterhand av andra som fött stora barn (och då pratar vi under 5kg) är att vid allt runt och över 5 kg är kejsarsnitt praxis.
Men ingen tog reda på hur stor Victor var eller ens spekulerade i att ett kejsarsnitt kanske hade varit den bästa utvägen, trots att barnmorskorna på förlossningen förvånades över min mages storlek och dessutom förvarnade mig för ett stort barn. Och med ett stort barn menade de 4000-4500g.
Under förlossningens sista skede bönade jag och bad om ett kejsarsnitt, och visst, jag var säkerligen inte den första förstföderska som ville ta den lätta vägen ut ur eländet. Men när Victor väl var född och jag hade förlorat nästan 1,5 liter blod samt blivit sydd med ett x antal stygn, så sa barnmorskan som förlöst Victor till mig att jag
absolut inte fick gå över tiden nästa gång. Jag skulle bli igångsatt eller få ett planerat snitt, sa hon bestämt.
Nu var väl inte min första tanke efter att ha klämt ut nästan 6 kg bebis att det skulle bli en nästa gång inom det närmsta, men snart ett år senare så minns jag fortfarande vad hon sa. Och jag är rädd för att ingen kommer lyssna på mig nästa gång vi väntar barn.
När Victor föddes förlorade jag inte bara en hel del blod och blev sydd, utan fick även en permanent nervskada i låret som enligt läkare aldrig kommer att läka. Jag har heller inte fått tillbaka min menstruation och börjar oroa mig över att det kanske inte bara var nervtrådar som gick i sönder när Victor föddes. Min skada är anmäld till Patientförsäkringen LÖF och mitt ärende har nu legat i deras händer under en lång tid och gör så fortfarande.
När jag tänker tillbaka på min förlossning med Victor så blir jag både lycklig och ledsen.
Lycklig över hur bra det gick och över den tur vi hade, både jag och Victor. Ledsen, eftersom jag vet hur illa det kunde ha gått och hur enkelt det hade varit för min barnmorska att skicka mig på ett extra ultraljud för att ta reda på hur stor Victor egentligen var. På så sätt hade de aldrig låtit mig gå nästan två veckor över tiden, utan jag hade ganska tveklöst blivit igångsatt.
Missförstå mig inte, min förlossning gick väldigt bra trots omständigheterna och jag är jätteglad över att jag lyckades föda honom naturligt. Men det borde inte behöva vara så här. Jag borde inte ha behövt föda fram ett barn på 5640 g och 57 cm då vi båda riskerade att få sätta livet till.
All eloge till förlossningspersonalen som aldrig under en enda sekund fick mig att tro att något var galet, eller på något sätt stressade upp mig inför vad som komma skulle. De fick mig aldrig någonsin att tveka på vad jag var kapabel till att göra och de berömde mig så i efterhand för att jag hade hanterat förlossningen så bra. Vid ett enda tillfälle skrek jag, och det var när barnmorskan framlöste Victors axlar och det skriket tycker jag fortfarande var mycket befogat.
Jag skulle utan tvekan föda barn om och om igen, för den euforiska känslan som infinner sig efter vad som blivit ens livs största prestation överväger varenda liten kramp och värk.
Men snälla ni som arbetar i vården där ute, ta en mammas oro på allvar!
