Det är många gravida runt mig nu, bland annat min kära svägerska Emma och även min underbara vän Linda som båda ska ha strax efter årsskiftet. De går till en helt annan mödravårdscentral än vad jag gjorde, och jag upplever att deras oro tagits mer på allvar än min.
Jag påpekade för min barnmorska flera gånger att jag var rädd för ett stort barn och att både jag och omgivningen tyckte att jag hade en stor mage. Barnmorskan lugnade mig då med att jag inte skulle bry mig om vad folk tyckte, och att mitt barn inte var större än att jag kunde föda ut det. I vår kommun tillåts man inte mer än rutinultraljudet under graviditeten, även om det i enskilda fall görs extra mätningar. Dock ansåg inte min barnmorska på MVC att jag tillhörde de där enskilda fallen.
Men ingen tog reda på hur stor Victor var eller ens spekulerade i att ett kejsarsnitt kanske hade varit den bästa utvägen, trots att barnmorskorna på förlossningen förvånades över min mages storlek och dessutom förvarnade mig för ett stort barn. Och med ett stort barn menade de 4000-4500g.
Nu var väl inte min första tanke efter att ha klämt ut nästan 6 kg bebis att det skulle bli en nästa gång inom det närmsta, men snart ett år senare så minns jag fortfarande vad hon sa. Och jag är rädd för att ingen kommer lyssna på mig nästa gång vi väntar barn.
När jag tänker tillbaka på min förlossning med Victor så blir jag både lycklig och ledsen.
Lycklig över hur bra det gick och över den tur vi hade, både jag och Victor. Ledsen, eftersom jag vet hur illa det kunde ha gått och hur enkelt det hade varit för min barnmorska att skicka mig på ett extra ultraljud för att ta reda på hur stor Victor egentligen var. På så sätt hade de aldrig låtit mig gå nästan två veckor över tiden, utan jag hade ganska tveklöst blivit igångsatt.
Missförstå mig inte, min förlossning gick väldigt bra trots omständigheterna och jag är jätteglad över att jag lyckades föda honom naturligt. Men det borde inte behöva vara så här. Jag borde inte ha behövt föda fram ett barn på 5640 g och 57 cm då vi båda riskerade att få sätta livet till.
All eloge till förlossningspersonalen som aldrig under en enda sekund fick mig att tro att något var galet, eller på något sätt stressade upp mig inför vad som komma skulle. De fick mig aldrig någonsin att tveka på vad jag var kapabel till att göra och de berömde mig så i efterhand för att jag hade hanterat förlossningen så bra. Vid ett enda tillfälle skrek jag, och det var när barnmorskan framlöste Victors axlar och det skriket tycker jag fortfarande var mycket befogat.
Jag skulle utan tvekan föda barn om och om igen, för den euforiska känslan som infinner sig efter vad som blivit ens livs största prestation överväger varenda liten kramp och värk.
Men snälla ni som arbetar i vården där ute, ta en mammas oro på allvar!
