Sista veckan i första lägenheten

Känns lite vemodigt att lämna den första lägenheten som vi köpt tillsammans och bott ihop i, i snart 4 år.

2005 - Sommaren som förändrade mitt liv!

 Vad tiden går snabbt! Vi hade "bara" varit tillsammans i 1½år när vi köpte denna lägenhet och nu, 4 år senare väntar vi vårt första barn ihop och har nu köpt en större lägenhet. Visserligen bara ett stenkast ifrån vår nuvarande bostad. Det är så nära att vi nästan hade kunnat öppna balkongdörren och kasta in möblerna genom sovrumsfönsterna... Fast med tanke på vilken dålig bollkänsla jag har tror jag inte att det är någon bra idé. 

Hursomhelst så står det kartonger, IKEA-påsar, säckar och plastbackar överallt. Att laga mat har blivit en sport i sig och imorgon åker troligen porslinet också ner i kartonger som mamma roffat åt sig från jobbet.

Vardagsrummet fungerar för närvarande som lagerlokal

Mamma och Hector skulle hjälpa mig att packa men det slutade med att de två stod och fjantade sig i skåpet.

Idag är min uppgift att packa och sortera kläder. Tråkigt! Det blir alltid så uppenbart att man inte är 16 år längre. "Ja, men dessa jeans hade jag ju när jag gick ut nian. Om jag går ner efter graviditeten kan jag ju ha dem igen!"
Faktum är att jag inte kunnat ha dem på de senaste 4 åren trots att jag vägt 20 kg mindre än vad jag göra nu.

Att vara positiv är en sak. Att vara dum är en helt annan. 

Jeansen kastades!

Imorgon kommer mamma igen och hjälper till att packa. Vilken tur att hon hjälper mig! Jag pustar och stånkar som en liten julgris som svalt ett stekt äpple bara jag tänker tanken på att ta på mig skorna. Mina fötter har förvandlats till någon utomjordisk geléklump som kan ta skepnaden av vilken varelse som helst. Här ser ju mitt ben ut att vara tredelat. Turligt nog är det inte det, för då hade jag nog tagit miste på min fot och den bit kassler som ligger i frysen, och serverat den tillsammans med svampsås och kokt potatis.

De snygga strecken ovanför är inte kattklös utan transportskador. 

Från vad? Inte en jävla aning...

Och ja, min vad ser gigantisk ut. Är du så mycket snyggare eller?

Dennis är i full gång att montera upp köksskåpen idag. Innertaket i köket är lagt och idag har elektrikern varit där och gjort plats för spotlights i hallen där det också snart ska upp innertak. Klinkers är lagt i kök och hall, vardagsrumsparketten ska slipas och lackas på torsdag, skjutdörrsgarderoben i hallen ska strax monteras upp och väggen där ska målas en gång till. 

Våra sovrum? De får snällt vänta till sist... Vi ska börja med att sova i barnrummet till vi kommit i ordning med vårt eget för att sedan flytta över våra saker där och påbörja det sista och mest spännande projektet...

....barnrummet!

Om du frågar Dennis så tror jag inte att han är av samma uppfattning. För honom är huruvida vi ska hinna med att kunna flytta in till helgen måttligt mer spännande.

Men ni ska veta hur STOLT jag är över min handy man. Han jobbar 13 timmar om dagen och har inte klagat en enda gång!

Bardisken som skiljer köket från vardagsrummet. Väggkollaget av tapeter som ni ser i bakgrunden utgör väggen för köket.

Och vår älskade lillplutt växer sig större varje dag och älskar att göra sig påmind.

Roligt nog är det bebis som vaknar när jag kallar Dennis namn på morgonen när klockan ringer!

Han eller hon börjar då knuffas och sparkas i magen, och jag hoppas att vår lillplutt hjälper mamma genom att göra detta live på pappas mage om sisådär 10 veckor...

Magen vecka 9

Magen vecka 30

Två veckor kvar till inflyttning...

Kunde jag varit mer stressad, oorganiserad, nojig och oengagerad? Jisses, det blir ingenting gjort alls känns det som.
Lägenhetsrenoveringen pågår för fullt men vi har ännu inte lagt golvet eller skruvat upp köket. Panik! Men vi ska nog hinna.
Dock kan vi ju glömma att vara färdiga med de båda sovrummen till inflytt, så vi får snällt sova i barnrummet (som vi hittills smart nog inte rört) tills vårt sovrum är klart.
Fast nu har vardagsrum och hall blivit målade åtminstone och så ska golven börja läggas imorgon. Till helgen ska köket upp... Jag håller nästan andan!

Nu har jag i alla fall beställt en fantastiskt fin barnvagn. Vi hade redan köpt en av Dennis faster, men velig som jag är så har jag ju ångrat mig. Hittade en duovagn (jag vet, det säger inte dig någonting. Det är en vagn som har både separat liggdel och separat sittdel) som dessutom hade tillhörande babyskydd (bilbarnstol på svenska).

Jag tycker att den är så SNYGG! Helnöjd än så länge. Tanken var från början att jag skulle åka till Lund och provköra den, men eftersom butiken inte öppnar förrän i slutet på november och de har en leveranstid på 4-6 veckor så kände jag att det var lite väl vågat.
Nu är den i alla fall beställd och jag undrar hur mycket det kommer skramla när polletten trillar ner...

I denna vagn ska vårt barn ligga. 

- Huh?

Imorgon är det dags för glukosbelastning. Klockan åtta ska jag infinna mig på MVC för att dricka någon äcklig sockerlösning och sedan ska jag sitta på röven i 2 timmar och vänta.

För er som inte vet vad glukosbelastning innebär så är det ett sätt att ta reda på om man har eller riskerar att få graviditetsdiabetes. 

Det jag är mest irriterad över är att jag inte får dricka efter klockan 24 ikväll. Groggen kan jag väl för en gångs skull avstå ifrån, men mitt vatten?
Inget vatten alls?! Mina nattliga kisseturer med det obligatoriska stora glaset med kallt vatten då? *gråter*

Jag är redan törstig...

På torsdag går vi in i vecka 30 och bebis når mycket väl upp till mina revben nu. Och det verkar vara himla roligt att peta där! I tre dagar har jag inte kunnat hosta, skratta eller resa mig från soffan utan att kvida av smärta.
Kan ni tänka er en punkt under revbenet där ni har konstant intensiv träningsvärk? Igår gick det så långt att Dennis fick putta upp mig ur soffan efter middagen. Känns ju sådär mindre graciöst! Jag tror att vår bebis ligger och skrattar tyst för sig själv i magen...

... men lite kul ska h*n väl ha i väntan på frigivning!

Praktik varvas med sömn

Praktiken började i måndags och jag är som en klubbad säl om kvällarna! *snark*

Egentligen borde jag inte sitta här och skriva ett meningslöst blogginlägg, men det var antingen det eller städa köket och laga mat. Fast nu insåg jag plötsligt att jag faktiskt åkte på att göra både och... Katten skriker, han är väl hungrig som vanligt. Jag undrar om det skulle funka om jag gjorde likadant?
För jag känner mig ständigt hungrig. Om jag ställer mig i hallen och skriker på Dennis när han kommer hem, samtidigt som jag stryker mig mot hans ben, undrar om han ger mig mat då? Förmodligen inte. Jag är familjens foderautomat och dessvärre familjens avfallskvarn också. Och det kommer ju inte bli bättre på den fronten när man plötsligt behöver driva mjölkcentral twentyfour-seven heller.

FEED ME

Nåväl, fördelen är ju att jag får laga vilken mat jag vill. Jag brukar fråga Dennis vad han är sugen på, men eftersom det aldrig stämmer in på vad jag är sugen på så blir det vad jag vill. Stackarn har bett om köttbullar och potatismos i två veckor nu men tanken på att stå i köttbulleosen gör mig spyfärdig.

Kom förresten på mig själv häromdagen när vi bjöd Olof på soppa. Dennis gick och hämtade juice till maten och det fanns både tropisk- och äppeljuice. Plötsligt lämnade jag min egen kropp och såg mig själv sittandes i soffan i min stora t-shirt och soppan i knäet gnällandes "RÖR INTE MIN ÄPPELJUICE!"

Äppeljuicen har blivit helig. Men den ska vara bitande kall! Annars kan det vara...

Bakade kanelbullar förra veckan som blev övermänskligt goda. De är konstigt nog slut nu... Fast pappa, som glufsade i sig 3 stycken i söndags (Ja, jag såg dig nog!), svärföräldrarna och Olof har minsann hjälpt till. Lite belöning får de väl ha när de knegar i lägenheten som jag blir trött av att bara se.

Och på tal om bullar så är vår egen lilla bulle vaken mycket nu. Ibland blir jag väckt på nätterna av att någon utövar någon form av sport därinne. Igår kväll så var det nog ett Maratonlopp eftersom fötterna växelvis var nere i bäckenbenet och växelvis under revbenen. Bebisen, som Dennis så fint och pedagogiskt uttryckte det, "köttade järnet". Poetiskt. 

Magen i vecka 27 (26+6)