Artikel i Vi Föräldrar

Igår trillade senaste numret av Vi Föräldrar ner i vår brevlåda. I den fann jag en oerhört intressant artikel som nästintill skulle kunna vara skrivet utifrån mig själv. Artikeln handlar om Isabelle som var en storväxt bebis och om hur hennes mamma kände att hennes barn blev till någon cirkusattraktion på både förlossningsavdelningen och BB. Flickan i artikeln var ungefär lika stor som Victor var när han kom, och när jag läser artikeln kan jag mycket väl känna igen mig i mammans känslor även om jag kanske inte direkt reflekterat över det innan.

Det är en konstig upplevelse att få ett stort barn. När barnmorskan flämtande kraxar fram de där siffrorna så finns det nog ingen mamma i världen som kan greppa att just de siffrorna motsvarar vikten på det underbara lilla liv man nyss klämt fram ur fillifjösen. 5640 vad? Är det de fyra sista siffrorna i personnumret? Siffrorna som det ska stå på våra armband? Barnmorskans personalnummer? Vad det än är för siffror, varför i helvete skulle jag vilja ha reda på det nu? När siffrorna blygsamt hostas fram på nytt och man börjar inse att det är barnets vikt barnmorskan försöker delge så tänkte åtminstone jag att "Jasså, jaha. Ja, det var ju stort. Får jag sova nu?"

Sedan kommer tiden efter som mamman i artikeln beskriver. All uppståndelse. Alla besök och uppvisningar av bebisen. Sjuksköterskestudenter som ska titta på den storväxte. Läkare som "ooar" sig och "aaa:ar" sig. Victor var liksom flickan Isabelle en utav de största bebisarna som fötts på sjukhuset och alla andra bebisar såg så pluttiga ut. Jag fick för mig att alla andra barn var för tidigt födda, men det har jag ju förstått i efterhand att så inte alls var fallet. I artikeln kan man läsa följande:

Efter förlossningen upplevde Diana att barnmorskorna som förlöste Isabelle hade velat vara förbereda på att hon var så pass stor.

- Nu gick det ju bra, och jag är glad att jag fick föda vaginalt. Men om det inte hade gått bra hade jag ju så klart blivit arg för att inget gjordes innan, säger hon.

Och precis så känner jag också. Det tog ett tag innan det gick upp för mig vad jag hade gjort. Och ju mer reaktioner jag fick från omgivningen, ju mer insåg jag hur stor han var. Frågor som "Hur kändes det?" och "Gjorde inte det ont?" var ju väldigt svåra att svara på. Jag menar, klart som fan det gjorde ont men vad hade jag att jämföra med? Nästan 6 kg bebis... Hallå! Jag har fött nästan 6 kg bebis! Lever jag?! Den insikten fick jag varken på förlossningen eller BB, utan ett bra tag efter. Jag börjar förstå att de där bebisarna på BB inte alls var för tidigt födda utan helt normalstora. Men det gick bra och det var en jävla tur, precis som mamman berättar i artikeln, men det ska inte behöva vara så. En förlossningsöverläkare i artikeln säger att om förstföderskor går två veckor över tiden och barnet misstänks väga uppemot 5 kilo kan det vara klokt att välja kejsarsnitt framför igångsättning. Jo, jag tackar jag! Tänk om man ändå erbjudits något av det.

Jag måste säga att jag ändå är oerhört nöjd över hur de hanterade Victors förlossning och allt runt omkring. Även om Victor blev till något av en cirkusattraktion så kände jag att det fanns något hjärtligt och nyfiket i det. Han var ju annorlunda och helt fantastisk, och är så än i dag och kommer så vara så länge han lever på alla sätt och vis. Men jag instämmer med mamman i artikeln som påpekar att vårdpersonalen bör ha varit mer uppmärksam under hennes graviditet. 

Jag menar, det är ju trots allt hörnsoffor vi skiter ut, så lite bubbelplast kan väl inte vara för mycket begärt?