I söndags besökte jag mina morföräldrar. Det är ett fint gammalt hus de bor i. Huset har min morfar byggt själv innan min mor var född och framför huset står hans hemmabyggda husbil som målats i samma färger som huset. När jag kom gåendes längs plattorna på gräsmattan med Victor i famnen så såg jag morfar stå nere i trädgårdslandet och luka. Men han varken såg eller hörde när vi kom, det gör han aldrig.
Mormor var inne i köket och la upp morbror Mikaels byxor och sa som vanligt "Vem är det som kommer?" när vi traskade in genom ytterdörren. "Jasså, är Victor ute och åker idag!" sa hon glatt när hon fått syn på vilka det var som kommit. Morbror Mikael var mitt uppe i sin förmiddagfika när jag placerade Victor i den barnstol som min mor, mina morbröder, min moster, mina kusiner, jag och min sons nästkusiner en gång suttit i före honom. Victor började pilla på de träkulor som sitter på en ram framför stolen och jag blev genast förpassad till kylskåpet så att jag kunde få i mig en macka. Det är min kära mormor i ett nötskal det, skam den som inte äter. Rostbrödsmackor med ost och äppelmos fick jag. Det var barnsligt gott.
Mormor frågade om jag hade sett morfar nere i trädgårdslandet. Visst, hade jag det! Han var sur på henne, berättade hon. De kunde inte komma överens om vilken färg de ska måla om huset i. Mormor vill ha ljusgult och morfar vill ha mörkgult. Men röda knutar skulle det bli i alla fall,
det var de överens om. Tråkigt nog höll resten av släkten med mormor i valet av färg vilket inte gjort morfar gladare. Moster Bettan var tydligen i full färd med att försöka hitta ett mellanting. Mitt i mormors färgberättande kom morfar in och hejade på Victor som i samma stund höll på att äta sin lunch. Han knackade i väggarna, på dörren och på dörrlisterna för att få Victors uppmärksamhet. Och tro mig, det fick han... Victor sken upp som en sol och för att göra dagen ännu gladare tittade snart kusin Fia in genom dörren med sina pojkar.
De trivs bra i det där huset, mina morföräldrar. Hela släkten bor i samma by och var dag är det alltid någon som hälsar på. De är så härligt söta! Jag ville ta en bild på dem innan vi körde och mormor protesterade direkt. "Jag har ju inte ens kammat mi" sa hon, och tillade sedan "osså har jag den här gamle lasen på!". Det gör inget mormor, du är så söt i ditt ruffsiga lockiga hår och vad den där klänningen anbelangar så är det just i den där rosa klänningen med vita prickar på som jag minns dig som bäst.
Jag bad morfar att hålla om mormor på bilden, men då sa han "Ska jag behöva bocka mi sådär långt ner? Då kröger ju ja ryggen!". Sen fnissade han. Han fnissar ofta min gamle morfar. Roligare gubbe får man leta efter.
Här har ni dem, världens bästa morföräldrar!
