Fredag och trots

Idag är det fredag, vilket innebär att Victor är ledig från förskolan och jag är hemma själv med båda barnen. I vanliga fall brukar vi ha jobbiga nätter just de nätter som vetter mot fredag, men inatt har det varit väldigt lugnt. Kanske stormen blåste sömn i barnen, eller balanserade universum upp kaoset utomhus med lugn inomhus. Gott har vi sovit i alla fall.

Men det var väl också så långt som lugnet varade. När Victor vaknade strax efter 06.00 så blev det fullt ös och har så varit sedan dess. Precis allt ska testas, och hans eviga trotsande sjuder under ett täcke av "Nej, men sluta", "Snälla Victor!" och  "Så gör vi INTE!". En del av er känner säkert igen sig, och det är så oerhört trist att stå och tugga dessa monotona fraser. Ibland kommer man på sig själv med att säga "Sitt nu still!". Vaddå sitta still? Att sitta still finns inte i en 3-årings vokabulär och är i princip ett tillstånd som är helt omöjligt att uppnå. Sitta still... Pfft. Nu står han bredvid mig och trampar trettioett, med tårarna sprutandes och hulkar fram att han "Måste ha pepparkaka!". Jag tycker inte att han måste ha någon pepparkaka klockan 11.00 en fredagsförmiddag, men i hans värld är det det hur rimligt som helst. Och jag är jättedum som säger nej.

Lillebror sitter som en liten ängel i sin babysitter intill mig. Vaknade nyss efter en tupplur på frukosten, och sitter nu och tittar ut på stormen som börjar avta utanför fönstret. Nu somnade han visst också. Tänk att han också ska bli sådär. Säga emot, skrika, tjuta, tjata och föra allmänt oljud i kampen om att få sin vilja igenom. Idag blir han 10 veckor, och gör inte så mycket väsen av sig förutom när han är hungrig eller trött till skillnad från sin bror som gör ljud ifrån sig mest hela tiden. Victor gav upp pepparkakskampen för den här gången, men det var inte den första striden idag och troligen inte den sista. Man ska tydligen se det som ett sunt tecken på att barnet utvecklas, men mellan allt tjat om pepparkakor, hånskratt, skrikutbrott och totalvägran om att låta bli fjärrkontrollerna glöms det liksom bort. Mitt barn u t v e c k l a s. Han är inte envis, han är viljestark. Och jag är en helt normal mamma som emellanåt bara vill lägga mig i badkaret med 15 täcken över mig för att få vara ifred i 5 minuter.