BF+6

Ingen bebis än minsann. Den person som på www.1177.se skrev "Nu är det inte långt kvar men det är vanligt att man helt tappar tron på att graviditeten kommer att ta slut. Man kan uppleva det som att barnet faktiskt inte tänker komma ut.", har uppenbarligen varit gravid själv. Det känns verkligen som om att det aldrig kommer komma ut någon bebis ur denna jättemage.  

-Nej tyvärr, där är ingen bebis. Du har bara ätit för mycket julmat. 

Typiskt. Jag som inte ens gillar julmat.

Var hos barnmorskan på det sista besöket före förlossningen. Ett möte jag trodde jag aldrig skulle vara i stånd att hålla och det hade barnsmorskan inte heller trott, berättade hon. Älsklingsungen var fortfarande inte fixerad till 100%, men blev åtminstone måttligt irriterad när barnmorskan försökte rucka på huvudet. Bebis tryckte sitt huvud ännu längre ner och det kändes ska jag tala om för er. Det spände till som attan i högra sidan av magen, men det är väl ingenting i jämförelse med vad jag har att vänta. Barnmorskan skrattade till och sa att där minsann var någon som blev förbannad över att hon försökte flytta på honom/henne.
Dessutom har det ingen betydelse om bebis inte är fixerad än, förklarade barnmorskan för andra gången. H*n kan likväl fixera sig först när värkarna börjar.


Fick även en tid till förlossningen idag. Den 19e ska vi in på kontroll om det inte hänt något innan. Min barnmorska sa att det är få som faktiskt kommer till sin kontroll eftersom de i regel fött innan, och jag hoppas ju innerligt att det gäller mig också.


Gick en promenad idag bara för att plåga mig själv lite. Rulltade runt som en liten halt anka och såg nog mest ut som en förrymd fet psykiatripassient som bajsat i byxorna. Jag balanserade bäst jag kunde över isvallarna och det värkte något fruktansvärt i hela bebisutgången.
En liten utländsk tant kom fram till mig och sa "Ååh. Där är två bebisar?" Fantasin skenade snabbt iväg och jag vaknade till och sansade mig ungefär i samma ögonblick som när jag i tankarna var på väg med en stor isig snöboll för att mula hennes ansikte. Jag bet ihop, log vänligt och svarade "Nej, det är bara en. Fast jag har gått en vecka över tiden".
Tanten tittade på mig och svarade "Åh ja, oj. Det nog vara stooor pojke!", innan hon trippade iväg med sitt guppande rödfärgade hårsvall och fake-päls fladdrandes efter sig. Jag stod kvar och fantiserade vidare om den där snöbollen jag tidigare hållit i handen som nu i fantasin ven genom luften efter henne. Stackars lilla tant, hon ville bara väl. Synd bara att hon skulle vara den femtioelfte jävel som sa samma sak.

Vecka 9

Vecka 39