Jag vaknade söndagen den 16e januari kl. 10.30 av att jag hade vad som kändes som mensvärk. Jag fick känslan av att nu är det nog dags och kände på mig att så verkligen var fallet. Jag gick upp och la mig en stund på soffan och strax efter kom Dennis på fötter. Jag berättade för honom att jag minsann trodde det var på G nu och bad honom koka ägg så att jag kunde få i mig en rejäl frukost.
Och visst hade jag rätt! Jag skulle bara precis gå på toa innan det var dags att äta frukost när jag kände att det rann lite fostervatten. För en hundradels sekund trodde jag att jag kissade på mig, men jag förstod snabbt att det faktiskt var vattnet som börjat gå.
Jag bestämde mig för att ringa till förlossningen och höra hur vi skulle göra. De ville ha in mig för kontroll inom de närmsta timmarna i och med att Victor inte varit fixerad vi det senaste barnmorskebesöket. Under tiden vi gjorde oss i ordning och samlade ihop de saker vi tidigare hade packad kom det mer och mer vatten, och jag var så glad att det äntligen var på gång!
Klockan 13.00 var vi på plats inne på förlossningen. De kopplade på CTG:n och kunde se att jag hade regelbundna värkar med ca 3-4 minuters mellanrum, även om jag vid den tidpunkten inte märkte av dem särskilt mycket. När personalen kommit fram till att det inte var lönt att skicka hem mig samt de hade fastställt att Victor var fixerad så fick jag ta på mig en sjukhusrock och de sexiga nättrosorna med tillhörande binda i storlek gigantisk. Sjukhusrocken gick precis runt magen, så jag var tvungen att påpeka för sköterskan att de minsann gett mig en ganska liten särk. Lite skamset vred sköterskan på sig och tillade med ett leende att min mage inte var i det minsta laget... Sedan kollade de mig och jag var då bara öppen 2-3cm.
Dennis begav sig iväg för att inhandla något som han kunde äta under de nästkommande timmarna medan jag än så länge inte hade fått särskilt ont. Lagom tills han var tillbaka började värkarna eskalera och faktiskt göra ganska ont varpå jag bad om att få prova lustgasen. Vid de första försöken kände jag ingen effekt alls och jag bad barnmorskan att öka på dosen. Sen fick lustgasen effekt! Jag stod och lutade mig på en EVA-stol och hade munstycket nära till hands. Den kanske inte hjälpte så mycket mot smärtan, men jag kände mig sådär lagom salongsberusad vilket fick mig att glömma allt runt omkring och bara fokusera på mig själv.
Lustgasen fungerade ett tag och jag andades igenom värkarna med hjälp av den. När barnmorskan sedan skulle se hur öppen jag var lyckades hon framkalla den värsta värk jag dittills hade varit med om. Jag andades så hårt i lustgasmasken och försvann helt in i drömmarnas land. Jag trodde att barnmorskan var Gud och att jag hade fått reda på hemligheten med barnafödande och således alla kvinnors hemlighet till varför de ofta skaffade fler barn. Jag hade tydligen först gråtit och sedan börjat skratta, och någonstans däremellan hade det sett ut som om jag ville mörda någon. Jag misstänker att Dennis misstog min ”mördarblick” för den blick jag barnmorskan i den stund hon tittade på mig och jag trodde hon var Gud. Så rädd jag blev!
Nåväl, när jag väl släppt lustgasen och kommit tillbaka till verkligheten så ville jag inte använda den mer. Jag blev så besviken när jag kvicknade till och insåg att jag fortfarande inte fött! Och dessutom hade jag bara öppnat mig 3-4cm... Dessutom hade barnmorskan lyckats sätta dit en elektrod på Victors huvud så att de kunde ha koll på hur han mådde.
Efter det bestämde jag mig för att sitta i duschen en stund och spola varmvatten på magen. Det hjälpte heller inte åt smärtan utan det var mest skönt att duscha, och jag bad därför om en epiduralbedövning som jag fick klockan vid 19.00-19.30.
Jag satt på en pilatesboll och gungade, medan värkarna blev allt mer olidliga. Läkaren som la bedövningen fick sticka mig tre gånger innan han träffade rätt och jag andades lustgas under tiden efter påmaningar från barnmorskan eftersom värkarna nu gjorde så ont att jag nästan fick panik. Jag visste verkligen inte var jag skulle bli av så ont det gjorde, så de flertal stick läkaren gjorde i min rygg kunde inte bekommit mig mindre.
När epiduralen väl var lagd så försvann all smärta. Vilken befrielse! Jag fick nu vila i drygt två timmar innan smärtan började återkomma.
Vid 22.00 började jag få ont igen och jag fick även en ny barnmorska och en ny undersköterska, Elisabeth och May, eftersom de andra slutat för dagen. Den nya barnmorskan sa till mig att jag fick förbereda mig på ett ganska stort barn, åtminstone 4000-4500g...
Nu gjorde det ont längre ner och tryckte också på mer. Victor hade nu börjat vandra ner i födelsekanalen och när barnmorskan kontrollerade livmodertappen vid 23.00-24.00 så var jag öppen 8-9cm. Jag blev lite besviken att jag inte var helt öppen, men för att påskynda processen fick jag nu upp och sitta på en pilatesboll och gunga för att få honom att sjunka ner mer. Barnmorskan gav mig nyponsoppa eftersom jag mådde väldigt illa och förmodligen var hungrig, men den kom snart upp igen.
När jag inte längre orkade sitta på bollen fick jag lägga mig i sängen. Det värkte så hemskt i högra höften och tryckte på ordentligen, så jag fick ligga på sidan med en SACKO-säck mellan benen för att få dem i jämhöjd med höften. Jag andades lugnt och stilla genom varje värk medan Dennis höll mig i handen och sa hur duktig jag var och hur bra jag andades. Jag var nära på att somna mellan varje värk, men en ny värk kom lagom lägligt varje gång. Barnmorskan, som var aningens klumpig, tryckte upp en dyblöt handduk i ansiktet på mig när jag inte alls var beredd och det rann vatten i hela ansiktet och ner i min tröja. Jag blev måttligt glad... Dennis kom tillbaka med handduken en timme senare som då var mer lagom blöt och då faktiskt även skön att ha i pannan, inte HELA ansiktet.
Jag har svårt att uppskatta vid vilken tidpunkt saker och ting hände, men jag minns att jag vid 03.00 tänkte att jag borde ha fött innan 04.00 med tanke på hur mycket han tryckte på. Jag var även då öppen helt och kanten var nästan helt utplånad. Jag fick prova att krysta lite men han åkte bara tillbaka mer då. Barnmorskan kunde känna Victors huvud 1-2 cm in och det började närma sig utdrivningsskedet. Hon förklarade även att hans huvud skulle vara aningens konformat när han kom ut. Jag frågade om jag hann gå på toaletten innan, vilket jag fick, men eftersom jag inte lyckades förmå mig att kissa. När jag satt på toaletten så kunde jag känna Victors huvud med fingrarna och jag kunde verkligen inte hitta rätt muskelgrupp för att lyckas kissa så fick de tömma mig med kateter.
När jag väl kände att det var dags att KRYSTA sa jag till undersköterskan som var inne hos oss att ringa efter barnmorskan. Lite nonchalant sa hon att jag skulle ta det lugnt eftersom han inte skulle ”ploppa” ut precis, medan hon tillkallade barnmorskan. Egentligen borde jag blivit förbannad, men hennes sätt att säga det på blev mest roligt i mina öron.
Barnmorskan kom och jag skulle börja krysta, men jag var så trött! Jag bad om att få sova och göra resten sen, men det fick jag av någon konstig anledning inte...
Det är svårt att veta hur länge jag krystade, men jag skulle säga uppskattningsvis ca 30min. Efter varje kryst och ansträngning frågade jag om huvudet inte var ute än, men icke då. Varje gång jag fick samma svar att huvudet inte var ute men att det närmade sig gjorde mig frustrerad. Undersköterskan tryckte på mig en andningsmask som jag snabbt slog bort när jag trodde att det var lustgas. Men det var inte lustgas utan helt vanlig syrgas eftersom vår lille pojke hade svårt att syresätta sig, så jag fick vara så snäll och andas i masken.
När jag hade krystat ett tag sa barnmorskan till mig att hon skulle klippa mig i nästa värk, varpå jag snabbt frågade om det skulle göra ont. Det skulle det inte göra sa hon, och det gjorde det verkligen inte! Hade hon inte sagt att hon skulle klippa mig så hade jag inte märkt det.
Sedan fick jag krysta lite till... Barnmorskan sa efter en liten stund att hon trodde att huvudet, om inte hela kroppen, skulle vara ute efter 1-2 krystar till. Men då skulle jag få ta i! Och det var precis vad jag gjorde... Jag tog i allt vad jag hade för att äntligen få det överstökat och kippade bara snabbt efter andan mellan krystningarna. Jag minns att jag skrek ”UUUUUUUT!” mitt i en krystning vid något tillfälle... Hoppas inte att barnmorskan och undersköterskan trodde att jag syftade på dem!
Snart var huvudet ute och jag fick känna på det. Mjukt och buckligt var det, riktigt läskigt att känna på faktiskt. Jag fick fortsätta att krysta och tog åter igen i för kung och fosterland. Jag har alltid trott att så fort huvudet är ute så är det värsta över och att kroppen bara glider ut... Ha, trodde jag ja. Barnmorskan fick ta tag i Victors arm och slita ut honom eftersom han hade så breda axlar. Det var risk för att knäcka hans nyckelben, men han klarade sig. När barnmorskan slet ut Victors kropp gav jag ifrån mig ett skrik av smärta som nog fick blodet att isa sig i de som hörde mig utifrån.
Klockan 05.19 var han ute. De la som hastigast upp honom på mig mage så att jag hann säga ”Hej, mitt hjärta!”, innan de sprang iväg med honom till neonatalen med Dennis tätt efter. Han var tydligen alldeles blå och kunde inte andas eftersom han blivit klämd och sedan tagit sig en kallsup av fostervattnet precis innan han kom ut. Jag hann inte tänka så mycket förrän Dennis kom tillbaka med ett litet knyte i famnen och han satte sig med vår son i fåtöljen intill mig där jag fortfarande låg med benen i vädret i förlossningssängen.
Dennis hade förvånansvärt nog tittat hela tiden när Victor kom ut, ja, förutom när de klippte mig. Det hade inte varit så skrämmande som han hade föreställt sig utan det var en fantastisk upplevelse att se hur jag lyckades krysta ut honom. Men han sa att när han kom tillbaka från neonatalen med Victor i famnen så såg förlossningsrummet ut som ett slaktbord. Det var blod överallt!
Jag hade precis krystat fram moderkakan och nu var det dags att lappa ihop mig. Det var hemskt... De klämde och tryckte överallt och framkallade på så sätt fler värkar. Det kändes som en evighet när barnmorskan sydde mig och jag tjöt både ”Va fan gör du!”, ”Amen, för helvete!” och ”Låt mig vara...!” om vartannat under tiden de höll på. Jag förlorade 1,2 liter blod och det var gränsfall om jag skulle ges extra blod eller inte. Undersköterskan frågade mig om jag kände mig pigg. Jag bara stirrade på henne och undrade va i hela friden hon menade med pigg när jag precis fött fram ett barn på närmare 6 kg. Hon kom nog på sig själv och tillade ”efter omständigheterna” efter en stund. Jo, jag kände mig helt okej efter omständigheterna, men pigg var jag då rakt inte.
 |
| Barnmorskan Elisabeth som förlöste Victor |
Det tog nog närmare 1½ timme innan de var färdiga med mig och jag äntligen fick hålla i min pojk. Victor hann både få ersättning och bli vägd under tiden och jag trodde att undersköterskan skojade med mig när hon sa ”5640g!”. Dennis trodde hon sa ”4640g” och tänkte att det var ungefär samma vikt som han hade när han föddes... Det tog en stund innan det sjönk in att jag hade burit på en 5,6kg klump! Vilket i och för sig förklarade den jättemage jag legat inne med.
Det blev åter igen skiftbyte och en ny barnmorska och undersköterska kom in till oss. Victor mättes och vi fick reda på att han hade 57 cm lång kropp till sin 5640 g tunga kropp. Dennis fick ta på Victor hans första kläder, men ingenting av det vi hade med oss passade. Vår lille plutt fick helt enkelt börja sitt jordeliv i landstingets kläder, men det gick lika bra det!
Efter att jag tagit en snabb dusch kom den berömda frukosten in och vi kunde äntligen börja slappna av. Det var över! Vår pojke hade kommit till världen och det kommer dröja ett bra tag till innan jag ska behöva föda barn igen. Lugnet hade infunnit sig och lyckan var total. Vårt nya liv hade börjat!
Björn Gunnar Victor Hörbo Nilsson
2011-01-17
