Måndag igen! Inte för att måndagar är någon särskilt tung dag när man är mammaledig. Det enda tunga får ju vara att sambon ska jobba, men annars är måndagar som vilket dag som helst. Och detta har varit en lika bra dag som vanligt!
Jag har gjort de vanliga vardagssysslorna, dvs städat, tvättat, glott på tv och tagit hand om sonen. Det är en mysig sysselsättning må jag säga, vad nu än alla feministiskt genusinrutade moraltanter säger. Jag gillar det! Och det är väl huvudsaken :)
Och för att strö salt i såren på de känsliga så ska jag snart börja på middagen då min älskade Dennis snart kommer hem.
Ja just det, jag har ju tagit mig tid och skrivit i Victors "Boken om mig"-bok. Gäller att passa på så länge man ännu kommer ihåg saker och ting. En sak jag stör mig på är att de ofta frågas efter datum, t ex "Mitt första joller - datum" eller "Min första tand - datum". Ursäkta mig, men jag har i ärlighetens namn inte sprungit till min kalender så fort Victor gjort någonting nytt för att anteckna vad det var han gjorde på just den dagen. Är jag en dålig mor då?
Nej, troligen inte. Snarare en "jag har viktigare saker för mig"-mamma som hellre prioriterar att njuta av framstegen istället för att maniskt föra en kalender.
Men okej, ni som har lyckats med detta konststycke - en eloge till er! Jag nöjer mig med att anteckna ungefärlig ålder ;D
En vän ifrån gymnasietiden fick barn igår har jag fått höra på omvägar. En liten pojke. Jag undrar så hur hon har det, hur graviditeten har varit och hur förlossningen gick. Saknar henne. Hade varit kul att passa på att försöka återuppta kontakten nu när vi båda har barn.
Det är så viktigt, i alla fall för mig, att få umgås med andra mammor och deras barn och jag tror att hon snart kommer att känna det samma. Det är skönt att få gnälla, skratta, prata och utbyta erfarenheter när ens liv har förändrats så drastiskt. Veta att man inte är ensam om att bära runt på bebis på nätterna, känna sig som en mjölkmaskin, plötsligt inte kunna hantera känslor och inte längre kunna känna igen sig själv. På en sekund ha blivit någon helt annan samtidigt som man vill hålla den person man en gång varit och som fortfarande bor inom en vid liv.
Tänk vad man förändras ändå. Skrev tidigare till en vän idag att de senaste 6 månaderna har gått fort samtidigt som man inser att det har gått ganska liten tid med tanke på hur mycket man lärt sig. Finns det verkligen plats för så många nya erfarenheter i ens lilla kropp på denna lilla tidsperiod?
Tydligen gör det faktiskt det. Men som sagt, det kan vara skönt att stötta sig på någon som har eller håller på att vandra samma väg.
Grattis min vän till din vackra son. Jag hoppas att våra söner kan föra oss samman så att vi kan börja ses igen!
Och på tal om vacker son; här är min i morse när han vaknade. Min älsklingssnutt!
