När Oscar kom till världen; En förlossningsberättelse

Måndagen den 25 september fick vi tid för igångsättning. Det var drygt en vecka innan jag var beräknad att föda, i vecka 38+5 närmare bestämt. Beslutet om igångsättning togs då Victor varit så stor vid födseln när jag gick över 12 dagar, och Oscar i dagsläget låg 25%  över det normala. Klockan 08.00 skulle vi vara där, där i samma väntrum som alla förväntansfulla mammor inför sina ultraljud satt. Victor lämnade vi på morgonkvisten till mormor som skulle passa honom, och sedan begav vi oss till CSK där vi lastade av bilen med vad som till synes var hela vårt bohag. Jag minns att en förbipasserande dam log så hjärtligt när hon såg mig och min stora mage tillsammans med min sambo som för stunden liknande en packåsna mer än något annat. Det var dags, det förstod hon, och i samma stund insåg jag detsamma. Jag log tillbaka. Det var dags nu!

Väl uppe i väntrummet satt jag som på nålar. Några ögon på andra sidan rummet sneglade försiktigt åt vårt håll. Först på min mage, sedan på alla väskor, och sedan på min mage igen. Jag kunde då inte hålla mig från att känna ett lugn inombords. Alla dessa veckors väntan, alla besök för tillväxtultraljud och kontroller, var äntligen över. Det var faktiskt min tur nu. Jag visste det, och alla i rummet visste det. Nu var min väntan över. Vi blev strax inkallade till ett undersökningsrum bland alla ultraljudsskärmar och geléer, där vi på vägen mötte en vän till mig. Vi hann inte med mer än ett igenkännande "Hej!" och "Grattis!", och en säkerligen samspelt "Nämen, ska hon också ha bebis? Vad roligt!"-tanke innan hon var försvunnen och jag hade glidit in på första britsen. För tro mig, det skulle komma att bli flertalet britsar att placera mitt gravida arsle på innan Oscar skulle se dagens ljus.

Jag blev uppkopplad på en CTG, den första i raden av många. Allt såg fint ut, och samtidigt bekräftade barnmorskan att det var lugnt och stilla på förlossningsavdelningen vilket garanterade mig en plats för igångsättning. Efter denna första kontroll fick vi komma in på en förlossningssal, där ytterligare CTG samt en kontroll av livmodertappen skulle göras. I väntan på läkaren (för tro mig, där är alltid en väntan på läkaren), tog vi några bilder av förlossningssalen, min mage och utsikten från fönstret. Här skulle vårt barn födas, tänkte vi naivt.

Läkaren kom, tappen undersöktes och tappen var till min stora fasa så gott som omogen. Jag hade hoppats så på att vara så pass öppen att de hade kunnat ta hål på hinnorna så att mitt vatten hade gått, men inte då. Istället sattes det in en så kallad propess, en tepåse-liknande grunka man placerade bakom livmodertappen med något ämne som skulle få tappen att mogna. Effekten utav den varierade, förklarade läkaren. En del svarade snabbt, medan en del fick gå med propess upp till 3 dygn innan det gav någon effekt. Med min historia med stort barn tidigare och därmed omföderska trodde jag innerligt att det i mitt fall skulle gå snabbt, och inte långt efter att jag hade fått propessen började jag känna av vad som starkt påminde om en molande mensvärk. "Nu var det på gång", kände jag. "Senast ikväll måste han vara här". Ett par timmar senare kände jag knappt något alls längre, och besvikelsen var stor när de beslutade att jag skulle åka upp på BB i väntan på att något mer skulle hända.

Väl uppe på BB fick vi ett rum, som sköterskorna skulle komma att kalla för "vårt rum", eftersom detta blev vår inackordering de kommande 3 dagarna. I samma stund som vi ställde ner vårt bohag började en lång väntan på att förlossningen skulle komma igång. Dagen gick, jag kände lite molvärk till och från. Vi kopplade in vår medhavda laptop i TV:n, och med hjälp av Netflix fick vi timmarna att passera sakta men säkert. Vi roade oss bäst vi kunde, kollade på Breaking Bad som om det inte fanns någon morgondag, åt äcklig sjukhusmat och höll energidepåerna uppe med choklad och cola.

Framåt kvällen började jag känna av propessen allt mer. Dennis började klocka mina värkar som blev allt mer regelbundna, och kändes allt mer och mer. När klockan närmade sig 22.00 blev de så pass smärtsamma att jag fick andas mig igenom dem, och dessutom kom de tätare och tätare. De kopplade upp mig på CTG:n igen, som bekräftade mitt värkarbete. Efter ett tag var värkarna ordentligt intensiva och kom dessutom med 20 sekunders mellanrum, och barnmorskorna på BB valde att skicka ner mig på förlossningen för en kontroll. Jag rullades ner, andades som en tok och orkade inte prata alls då värkarna inte gav mig något tillfälle att återhämta mig emellan. Jag hann glimta att vi rullades in på samma rum som Victor hade fötts på, vilket gav mig lite hopp om att smärtan snart skulle vara över. En barnmorska undersökte mig, och när hon medlidande sa att tappen fortfarande var opåverkad ville jag bara sjunka genom jorden. Flera timmars värkarbete till ingen nytta alls. Pinvärkar, fick jag veta att det var, och det var en vanlig reaktion när man fick en propess. Propessen togs bort och de gav mig bricanyl och morfin, för att få livmodern att slappna av och ta bort udden av värkarna. Resten av natten spenderade vi där i förlossningssalen. Dennis försökte så gott han kunde komma till ro i fåtöljen och jag försökte somna bort från mina smärtor som började klinga av med hjälp av medicinen. Besviken och trött somnade jag till mellan värkarna, och till sist kunde jag få sova så gott som smärtfri i några timmar.

Jag vaknade till av Dennis snarkningar. De där snarkningarna som han åstadkommer när han är riktigt trött och sover ovanligt dåligt. Jag rättade till hans filt som hade glidit ner, försiktigt för att inte väcka honom. Jag gick sedan in i badrummet där jag en gång duschat av mig efterdyningarna av Victors förlossning, försökte vaska av mig så gott det gick efter nattens svettiga bravader och mindes min spegelbild för 2½ år sedan som om det vore igår; chocken av blotta anblicken av den då tomma påsen till mage som då mötte mig i spegeln. Där stod jag nu med en överfylld praktfull mage med en unge som inte hade några planer på att komma ut.

Barnmorskan kom in vid 07.30. Läkaren skulle undersöka mig vid ronden kl 09.00 och hon bad oss passa på att gå upp till BB och äta frukost så länge för att samla krafter. Vi pinnade upp på BB och åt, och vid frukostbordet satt där en mamma med sin lille färsking. Vi började prata och jag fick veta att hon också hade blivit igångsatt, dessutom på samma sätt som jag. 3 dagar hade det tagit, och hade slutat i akut snitt. Hon hade liksom jag drabbats av pinvärkar, och på tredje dagen hade hon varit så borta att de hade sövt ner henne och tagit ut bebisen via snitt som var en stor kille på över 4,5 kg. Mitt hopp om en snabb och enkel förlossning försvann liksom iväg där någonstans mellan "Minns ingenting av tredje dagen" och "Slutade med akut snitt". När frukosten var äten och samtalet avslutat begav vi oss ner till förlossningen igen, och trots att jag hade lite oregelbundna milda värkar kände jag mig ganska tom inombords. Kunde inte min bebis bara vara här hos oss nu?

Klockan 09.00 på torsdagen kom läkaren. Eller ja, ni vet hur det är, han kom en bra bit efter 09. Jag undersöktes igen, tappen var fortfarande lika opåverkad om än lite mjukare än innan. Läkaren kände på Oscars huvud som ännu stod ganska högt, därför beslutade läkaren att inte ta hål på hinnorna som jag hade hoppats på, utan valde att avvakta för att se om de oregelbundna värkar jag hade nu av mig själv eskalerade. Det gjorde de inte. Resten av dagen spenderade vi på "vårt rum" uppe på BB. Ytterligare en dag av tv-tittande, navelpillande och otålighet. Och absolut inget hände. Jag var så arg och frustrerad, och la sarkastiska kommentarer så fort jag fick tillfälle. Dennis kallade mig för en riktig surkärring, och det kunde jag ta. För jag var verkligen sur. Jag hade ju planerat att vara färdig vid den här tidpunkten! Och där låg jag på BB, omringad av lyckliga mammor och skruttiga små skrikande knyten. Jag passade i alla fall på att ta en lång dusch, för tro det eller ej, det finns ingen plats jag känt mig så smutsig på som på sjukhuset.

Dagen efter bestämdes det att vattnet skulle tas om det inte startade av sig själv under torsdagen. "Du får se det här som en dag att låta kroppen svara, så får vi ta till med starkare medel imorgon", sa de. Jag kopplades upp till CTG:n några gånger för att kolla om någonting var på gång, men inte då. Oscar låg tryckt och snällt kvar i sin 37-gradiga pool. Kvällen och natten mot fredagen blev outhärdliga. Natten innan hade varit fysiskt jobbig med pinvärkar som inte ville ge med sig, men nu låg jag och led psykiskt. Kroppen hade fått en försmak på vad som komma skulle, och att försöka somna med vetskapen om att "imorgon händer det!" fanns inte på världskartan. Jag somnade till och från, men vaknade hela tiden helt genomsvettig och stel i kroppen. Jag kunde varken komma till ro, eller ens hitta en skön ställning för min feta gravida kropp att vila i. När solen började resa sig över staden gick jag upp. Tittade på min rofyllda sovande sambo som låg i sängen bredvid, och sen satte jag mig intill och njöt av att se dagen gry i tystnad. Var detta dagen? Dagen då vår Oscar äntligen skulle komma ut? Jag minns det varma, milda ljus som spred sig över taken utanför fönstret. En vacker morgon grydde. "En fin dag att födas på", viskade jag till lillebror.

Det blev återigen frukost, småprat med nyblivna mammor och glimtar av små bebisar. Vi fick komma ner till förlossningen lagom till ronden kånkandes på hela vårt bohag, och blev som vanligt informerade om att "läkaren kommer strax" medan jag återigen låg med CTG. Plötsligt öppnade en liten rapp dam med kort, flygit, vitt hår dörren och tittade in. Sen stängde hon igen. Efter kom en barnmorska som gjorde likadant, vände tillbaka och frågade "Ehm, är det du som..." började hon. Jag väntade tålmodigt in fortsättningen. "Du som... kommer från... öh... BB?". Förundrad över hennes förvirring och obekväm med hennes osäkerhet svarade jag försiktigt ja. Mycket mer hann vi inte säga, förrän den rappa lilla damen kom instormande med en ultraljudsmaskin. Snabbt och med säker hand spritsade hon gelé på min mage och undersökte vattenmängden och huvudets position, sedan försvann hon lika snabbt igen. Jag och Dennis kunde inte annat än att titta på förvånat på varandra, och efter en stund kom de tillbaka igen. "Hej, jag heter Olga och nu ska vi ta hål på hinnorna", försäkrade den rappa lilla damen som bröt åt det österländska hållet. "Åh, en Olga, ja det är klart att det är en Olga", tänkte jag för mig själv. Jag gillade henne från första stund.

Med Olga var det inga knussligheter, bara raka rör. Hon undersökte mig och de två dagarna jag hade spenderat på sjukhuset hade bara resulterat i 1 cm öppen tapp vilket jag hade haft redan på onsdagsmorgonen. Oscars huvud stod fortfarande högt, och medan rappa lilla Olga låg över hela sjukhussängen med armen instucken i mitt underliv likt en veterinär som undersöker en ko, fnissade jag tyst för mig själv. En barnmorska tryckte mig på magen för att förhindra att Oscar skulle glida upp, och i samma stund som jag hörde ett litet klick från min mage fick jag en känsla jag hade fått förut; varmt vatten som rann ut mellan mina ben. Ack så äckligt, med ack så efterlängtat. "Nu måtte det väl ändå hända grejer", sa jag till Dennis.

Klockan hade nyss slagit 11 när vattnet togs, och det tog inte lång tid förrän jag började känna av värkar igen. Klockan 13 fick jag dricka någon medicin som skulle hjälpta tappen att öppna sig, och så fortsatte det under eftermiddagen. Jag fick en tallrik päronkräm, men då vattnet tagits och Oscar inte hade sjunkit ner med huvudet fick jag snällt ligga ner i sängen och äta. Jag fick inte gå upp för att kissa bara, och jag tänker inte ens gå in på hur detta problem löstes. Det var en fröjd för ögat alltihop, och Dennis kunde inte låta bli att skratta. Not my proudest moment, om vi säger så.

Värkarna blev starkare och starkare tack vare den medicin jag drack, och vid 15-tiden var jag öppen 3-4 cm från de 1-2 cm jag hade varit öppen vid 13. Äntligen började det hända något! Jag fick prova lustgasen, och jag kom in i en harmonisk rytm vid sängkanten sittandes på en pilatesboll gungandes till den musik som spelades på radion. När Miley Cyrus låt "Wrecking ball" spelades, började jag storskratta och sa till Dennis att just den låten hade varit oslagbar när Victor föddes. "He came out like a wreeeecking baaaall!" sjöng jag, när jag salongsberusad släppte lustgasen från mitt gravidsvullna ansikte. Allt flöt på så fint och smärtan var hanterbar, och jag trodde att denna förlossning skulle komma att bli en behaglig och fin förlossning. Men mycket skulle hända än.

Tappen förblev 4 cm öppen. Värkarna blev allt mer intensiva, och tack vare den där medicinen fick jag återigen pinvärkar. Dennis satte sig framför mig i sängen och jag grät mig igenom några värktoppar i hans knä. När klockan närmade sig 20.00 var smärtan outhärdlig, och jag bad om att få en ryggmärgsbedövning. Barnmorskan tyckte det var i tidigaste laget då jag bara var 4 cm öppen, men min kära lilla Olga godkände det. Narkosläkaren kom sedan snabbt in till oss. Jag fick sätta mig på sängkanten och kuta med ryggen, och med lustgasen hårt i handen tog jag ett djupt andetag. Precis när narkosläkaren stack mig i ryggen fick jag en kraftig värk, och med lustgasmasken för ansiktet grät jag. Högt och tydligt. Jag grep tag i Dennis tröja med ena handen och höll hårt i masken med den andra, borrade in mitt ansikte i hans mage och grät. Jag tjöt likt en hjärtekrossad 15-åring, och ville inget annat än att de skulle höja styrkan på lustgasen åt mig. Läkaren, barnmorskan, sköterskorna och inte minst Dennis blev nervösa av mitt plötsliga gråtanfall, och läkaren var rädd att han stuckit mig fel. De försökte förgäves få mig att förklara vad som var fel, och från en kraftig värk till en annan lyckades jag snyfta fram att han stack mig mitt i en jättevärk. Barnmorskan frågade då om hon skulle höja styrkan på lustgasen, och hade man kunnat dela ut pris för Årets Bästa Insats så hade hon fått det. Att få styrkan höjd var precis vad jag ville, men jag grät så hemskt i all smärta att jag inte förmådde mig att ens forma orden. Jag vet inte om ni minns min "Jag mötte Gud"-upplevelse från förra förlossningen, men när EDA:n lades fick jag en uppföljare på det. Lustgasen höjdes, och jag försvann långt bort i en tung och seg dimma. Någonstans långt bort kunde jag höra folk prata i slow motion och höra CTG-apparaten pipa långsamt, och då kroppen blev så tung att jag inte kunde röra mig lät jag mitt huvud sjunka ännu tyngre på Dennis kropp medan mina tårar fortsatte att strila. "Förstår du nu att det var lustgasen som fick dig att tro att barnmorskan var Gud?" hörde jag mitt inre säga. "Känner du igen känslan?" fortsatte rösten. Mina ben blev varma och ryggbedövningen hade lagts, men ännu kände jag av mina värkar. "Allt är fint, det du känner just nu är lustgasen. Släpp nu taget", sa mitt inre lugnande. Och sedan släppte jag, och med ens var jag tillbaka till verkligheten.

Efter ryggmärgsbedövningen infann sig lugnet. Samma lugn och fullkomliga avslappning som hade kommit till mig efter EDA vid min förra förlossning också, och därmed tog lustgasen och jag farväl av varandra. Jag la mig ner i sängen och slappnade av, ja, jag rentav somnade. Nu var det dessutom skiftbyte i personalen, och Årets Bästa Insats-barnmorska byttes mot den barnmorska som hade gjort våra två senaste tillväxtultraljud. Eftersom jag hade fått EDA kopplade hon på värkstimulerande dropp, som hon friskt ökade på en gång i halvtimmen. Min paus ifrån värkarna varade inte så länge, för tack vare det värkstimulerande började det snart trycka på ordentligt. "Nu måste ju bara tappen ha öppnat sig mer", sa jag till Dennis. Men när barnmorskan kände på tappen klockan 22.00, så var den fortfarande bara 4 cm öppen. Jag hade alltså en bra bit kvar, för det är först efter 4 cm som man anses vara i aktivt förlossningsarbete, förklarade barnmorskan. Suck!

Jag passade på att vila en stund till. Strax innan 23.00 behövde jag gå och kissa. Barnmorskan, som återigen drog på det värkstimulerande droppet, frågade hur det kändes med värkarna. "Det trycker på" svarade jag, "det svider lite grann runt livmodertappen med så nu håller det nog på att öppna sig" fortsatte jag. Lite svag i benen lunkade jag likt en pensionär på ålderdomshem in på toaletten med droppställning och sköterska som stöd. Väl tillbaka från toaletten tipsade barnmorskan mig om att stå en stund vid en EVA-stol, för att hjälpa bebisen att tränga ner. Medan sköterskan höll mig gick barnmorskan och hämtade en EVA-stol, och med Dennis som bromskloss för den höga rullande stolen började personalen att bege sig ut ur rummet. "Det börjar kännas mer nu... fan, det känns som om jag ska skita på mig" pep jag till Dennis, och mer hann jag inte säga förrän jag kände en brännande smärta likt tusen svärd som skar mitt underliv och höfter i miljoner bitar. Jag skrek rakt ut. Jag, som avskyr när kvinnor skriker under förlossningar, skrek som om jag höll på att dö. "Han kommer nu! HAN KOMMER NUUUUU! NUUUU! FATTAR NI INTE?!" vrålade jag till sköterskan som vände i dörren. Sköterskan tryckte snabbt sin hand mot mitt underliv och höll emot, och barnmorskan som inte hunnit många steg från rummet kom rusande. Dennis och barnmorskan försökte baxa tillbaka mig i sängen, medan sköterskan höll emot för Oscars huvud. Väl uppe i sängen krystade jag ut vår son på några krystvärkar. När huvudet väl var ute, slank kroppen så fint ut klockan 23.26 fredagen den 27 september. Upp på min mage kom ett kladdigt, argt, skrikande knyte som stirrade på mig med sina skarpa ögon, medan barnmorskan muntert muttrade "Svider lite grann runt livmodertappen... Herregud, kvinna! Er omföderskor kan man inte lita på". Jag skrattade till och tittade på min lille skrutt. "Han är här. Han är äntligen här!" snyftade jag. "Och oj, vad han är lik Victor!". Dennis fick klippa navelsträngen, som jag tyvärr missade då jag var så uppe i att njuta av att det var över. Äntligen var det över.

Moderkakan kom ut strax därefter och barnmorskan visade livets träd för oss, som Dennis påminde mig om att jag hade bett att få se. Tänk att därinne i det där blodiga, slemmiga men ack så vackra hade vår bebis legat. Vår Oscar vägdes och mättes, 4450g och 53cm lillebror hade vi fått. En Victor light, med andra ord. Strax därefter kom den efterlängtade brickan in, och vår 9 månaders långa väntan efter lillebror var äntligen slut. Igångsättningsprocessen blev lång och påfrestande, inte bara fysiskt utan psykiskt. Det var utdraget och mycket känslor som åkte berg- och dalbana, då förlossningen startade och stannade om vartannat likt en gammal bil i vinterkyla. Värkarna tedde sig inte heller som jag ville minnas det med Victor, då de den gången ökade gradvis i styrka. Med Oscar så blev det nästan från noll till hundra på väldigt kort tid då medicinen forcerade fram värkar som min kropp inte ville samarbeta med, vilket resulterade i att värkarna blev ineffektiva. Det gjorde ju tyvärr inte dem mindre smärtsamma, snarare tvärtom. I slutet gick det trots allt snabbt. Från att ha varit 4 cm öppen klockan 22.00 till att nästintill krysta ut Oscar på golvet drygt en timme senare. Han kom ut, hel, fin och frisk, inte ens huvudet var påverkat. Det är vi lyckliga för, men en igångsättning är nog ibland det värsta jag varit med om. Nej, det är det värsta jag varit med om. Men det är ju alltid värt det efteråt, hur ont det än må göra. Jag skulle göra det hundra gånger om, om det betydde att jag fick ha mina barn trygga och starka hos mig för alltid. Tyvärr glömmer man lätt bort varför man ligger där och plågas, och jag kunde för allt i världen inte begripa varför jag hade satt mig själv i samma situation igen. Direkt när Oscar kladdig och skrynklig lyftes upp till mig, så visste jag ju att det var just det ögonblicket jag hade väntat på. All smärta, väntan och tårar hade lett mig fram till just det ögonblicket. Allt för mina barn, men i dagsläget kan jag med handen på hjärtat säga att jag är tveksam till om det blir fler. Hur fantastiskt och underbart det än må vara. Jag får väl förlita mig på att moder natur och fröken ur gör sitt, för av någon konstig anledning glömmer man snabbt bort och längtar om på nytt efter livets mirakel.

Jan Einar Oscar

27 september klockan 23.26

4450g & 53cm