Årets pepparkakshusbak igång!

Vi är fortfarande hemma, Victor och jag. Det är verkligen en enveten förkylning vi dragit på oss! Victors feber har äntligen gått under 38 grader, men han är hes, snorig och hostig precis som jag. Men inte har vi legat på latsidan (inte hela dagarna i alla fall), utan vi har gjort lite nytta här hemma också. Bakats har det gjort så att det stått härliga till. Min pojk är en hejare på att baka, minsann! Vi har hunnit med både lussekatter, pepparkakskola, pepparkaksdeg och i skrivande stund är andra omgången pepparkakshusdelar inne i ugnen. En till mig och en till Victor ;) För jag vill ha mitt hus i fred, den är min min MIN som Victor brukar säga.

Vi tog oss minsann ut idag för första gången på flera dagar. Vi behövde lite friskluft kände jag, efter alla basillusker vi umgås med här hemma. Victor tyckte det var skönt att promenera lite, och vi fick dekorationerna till pepparkakshusen inköpta också.

Årets pepparkakshus blir ett hus i lite modernare tappning än förra årets torp. Victor får ett lite mindre och robustare hus att pynta som han vill. Åh, vad det luktar gott här hemma nu! Pepparkaksdoft är helt fantastiskt, och tillsammans med ljudet av Pippi firar jul infinner sig en riktigt härlig julkänsla.

Snöfall och förkylning

Det är väl märkligt hur saker och ting ter sig ibland, va? Igår hade vi barnvakt över natten för tredje gången på 2 år. Visst kan man ge sig tusan på att det både blir snöoväder och plötsliga förkylningar? Idag har vi legat på soffan precis hela dagen. Det snoras och rosslas ikapp här hemma. Jag som egentligen tänkt baka lussebullar och plocka fram Victors pulka. Men ack nej! Nåväl, det verkar som om snön gjort sig bofast ett tag och det verkar inte vara på väg att sluta snöa anytime soon.

Vår mexikanska fiesta igår var i alla fall jättetrevlig! Men man märker ju hur man har kommit ur de gängorna, vid 22 var jag redo för sängen! Även denna lördag kom vi i säng först 03.30, fast vi hade ju sovmorgon idag. Dock vaknade jag 09.30 och saknade min gullgosse så mycket att det värkte i bröstet. Jag skottade fram bilen ur all snö och begav mig för att hämta mitt hjärta medan Dennis fortfarande sov. Huh, vad moddigt det var på vägarna...

Skönt att ha hela familjen samlad i alla fall och vi har som sagt spenderat dagen i soffan tillsammans. Vi har nyss avnjutit dagens julkalender ihop med tända ljus och fika.

Imorgon blir det en dag hemma för mig och Victor och troligen tisdag och onsdag med så att han hinner bli helt frisk. Håller tummarna för att jag hinner med ett lussebullebak imorgon också!










- Posted using BlogPress from my iPhone

Julkalender och pyssel

Ikväll har vi fixat med sonens adventskalender! Helnöjda är vi :) Imorgon ska julen upp här hemma, för min VFU-handledare bestämde att vi skulle gå hem redan kl.13.15! Woopiedoo, svarade jag, och min handledare menade på att jag skulle hinna med att julpynta eftersom jag berättat att jag knappt skulle få tid med det. Kär dam det, känns trist att man hinner få en sådan bra kontakt med en handledare lagom till det är dags att byta. Hur som helst så vet Dennis ingenting om morgondagens julstök än. Jag tänkte att det skulle bli en trevlig överraskning för honom när han kommer hem från jobbet imorgon att mötas av julmys med ljus, tomtar, adventsljusstakar och doften av nybakta lussekatter och kryddig glögg. Åh, det är nästan så att jag ryser själv ;)

Dennis 25 år

Festen i lördags gick fint. Man springer ju byxorna av sig, men det är alltid kul med kalas.
Vi bjöd på potatisgratäng, ört- och vitlöksmarinerad fläskfilé,tsatsiki, bearnaisesås och sallad. Till efterrätt blev det äppelkaka och vaniljsås. Ingen tårta, hör och häpna ;) Men svärmors vetebröd och
spiddekauga blev det förstås, det är ju ett måste på skånska gillen!
Men jag kan dyrt och heligt lova att det inte blir någon 25-årsfest för mig när jag fyller år, enough is enough...

 

Vi var inte hemma förrän klockan var 03.30 eftersom vi tog nästan all städning efter att gästerna gått, och tack gode gud för att Victor sov enda till 09.30 när klockan ringde! Jag hade aldrig varit människa den dagen annars, och det var Dennis födelsedag den söndagen. 

Vi hade bokat in en hel eftermiddag på spa med behandlingar, lunch och fika. Det var välbehövligt vill jag lova, precis vad vi behövde efter flera dagars förberedelser. På bilden nedanför badar vi kurbad tillsammans.

Utomhusjacuzzin var helt klart en favorit hos oss båda. Det regnade när vi satt där ute, och det var helt fantastiskt skönt att få kalla regndroppar i pannan när man satt i det heta vattnet.

Lunch blev det med, som sagt! En ceasarsallad ifrån Fredholms krog. Omonomnomnom!

 

 ...och en chokladkaka med lakritsströssel!

Här har vi min lille födelsedagsgris, fotogenisk som han är. En mycket mysig eftermiddag hade vi. Victor var hos sin mormor under tiden. Efter spaet var vi ute och åt på Steakhouse med Dennis familj, och vi stupade skönt i soffan efteråt och avslutade med Solsidan på TV4Play. Guuuuud så trötta vi var! Men vilken helg sen :)

.

Fläskfilé för ett helt kompani

Håller på med maten inför morgondagens kalas. Har precis stått och marinerat 15 fläskfiléer med vitlök och örter, stekt dem och sedan kört hälften av dem i ugnen tillsammans med ett gott vitt vin. Hälften is yet to go! Tidsschemat håller än åtminstone.

Snart kommer sambon hem. Tänkte sätta honom på att skala 10kg potatis, mohahahaha! Haha nej, han erbjöd sig själv eftersom han vet att det är något han kan. Och jag klagar inte!

Nej, nu ska andra hälften in i ugnen och under tiden tänkte jag röra ihop en massa tzatziki. Omnomnomnomnom!

Planering, planering och åter planering

Jag är ett sånt där kontrollfreak, du vet. Ska ha koll på precis allt mest hela tiden. Jag kan verkligen inte lämna något åt slumpen! På fredag ska sambon fira sin 25-årsdag, och igår satte vi oss ner och skrev vad vi skulle göra nu varje dag fram till kalaset för att hinna med allt. Jag beskrev min stress över att hinna med allt, för utöver kalas så är det pedagogisk planering och lektionsplanering som ska in till min handledare samt schema för Victor. Dennis förstod inte varför jag skulle känna stress över hans födelsedagsfirande då det ändå är han som borde vara huvudansvarig och därmed ha koll på planeringen. Jag tittade på honom som om han pratade ett helt annat språk och kom från en helt annat galax. Släppa kontrollen? Du ansvarig för planering? Jag inte veta vad som göras när?

Jag tror inte att jag kunde andas på ett par sekunder och jag är helt övertygad om att mitt hjärta hoppade över ett slag. De orden gav mig samma känsla som jag tror att de flesta skulle känna om de fått en ögonbindel för ögonen och tvingats att med förbundna händer gå på planka rakt ut i ett kolsvart hav. Det gåååår ju bara inte att lämna över ansvaret på någon annan när det kommer till sådant här. Jag måste veta allt i minsta detalj, annars kommer jag inte att sova de närmsta 3 dygnen. Dennis fick illa kvickt dra tillbaka sitt utlåtande, med ett förmanande "du behöver ju inte göra allt själv, jag har också två händer". Vi skrev i alla fall ett flödesschema och även en handlelista, så det verkar som om vi har allt under kontroll även om det kommer bli ett tight tidsschema.

Från listan kan jag i alla fall checka av min pedagogiska planering, mina lektionsplaneringar och Victors schema för veckan. Nu är det bara kalaset som återstår! "Bara" var ordet, ja... Nu ska jag tvätta kökshanddukar en sådär 40 kökshanddukar för att sedan stryka dem, rulla ihop dem och knyta ett fint band runt dem så att de nästan är klara för dukningen. Sedan finns det ytterligare en sak att checka av från listan! Tjo!

Pysselförberedelser

Sitter på Kakburken och klickar hem julgodistillbehör så att det står härliga till. Chokladaskar, strössel, muffinsformar, tyllar, godisformar, "home made"-etiketter... You name it! Och då har redan en stor pysselleverans från Panduro Hobby redan intagit sin plats i den stundande julstugan. Vad sägs som ett egenhändigt dekorerat smideshjärta med buxbomsgirlang och vackra röda sidenrosetter, till för att visa upp alla härliga julkort vi kommer att få? Eller små röda askar med siffror från 1-24 som ska få smycka en liten julgran, och sedan få agera adventskalender inne hos världens sötaste lilla tomte?
Jag älskar verkligen allt med julen! Framförallt alla förberedelser och all inspiration som man suger åt sig så här dags på året. Det är pyssel långt ut i fingerspetsarna!

När får man börja då? Ja, det kan man ju faktiskt få bestämma alldeles själv. Jag hade helst börjat nu till helgen, men då sambon fyller 25år och det vankas fest för släkten så ligger fokus på lite andra grejer som jag också måste hinna med innan veckan är slut. Veckan därpå blir trist nog också tight då det är koncentration på praktiken och sedan, ja, då drar vi till med en fest till. Fast denna gång för vännerna! Mexikansk fiesta blir det, måste ju säga att det nog kommer att bli en utmaning att ställa om från sombrero, lösmustasch, tequila och pinata till adventsljusstakar, tomtar, glitter, julskyltning och pepparkakor sådär bara över en natt. Men vill man så går det!

Har ni förresten tänkt på att första advent kommer sent i år? Sambon brukar alltid fylla år samma vecka som första advent, men i år är inte första advent förrän söndagen därpå dvs den 2 december. Då måste man ju nästan komma igång med julpysslet och julfixet redan till helgen för att få hinna njuta i största möjliga mån. Hmm... Tiden, du springer ifrån mig!

Det är så mycket jag vill hinna göra. Baka cupcakes, bygga pepparkakshus, pepparkakor, dekorera apelsiner med nejlikor, göra egna chokladaskar, julgodis, smällkarameller, koka kola, baka lussekatter, fixa med Victors adventskalender, pynta, byta gardiner, placera ut mina vackra kakburkar fyllda med julgotterier... There's a time and place for everything. 

Vilka är era "pysselmåsten"? Och hinner ni med allt ni vill göra?

Nya tag?

Livet har blivit allt mer utfyllt av ett vardagligt lunk där det finns många plikter som måste hinnas med. Prioriteringarna ser plötsligt så annorlunda ut. Familj, skola, hushåll. Tiden för bloggen försvann liksom på vägen, vilket jag personligen tycker är synd. Inte för att jag tror att ni som läser min blogg saknar mina eminenta och högst intressanta inlägg, utan för att jag anser min blogg vara en fanatisk portal mellan mig själv förr och nu. Ska försöka hitta en liten stund över för att skriva små segment ur min vardag igen, det är så kul att läsa i efterhand. Om det sedan är någon där ute som finner glädje i att läsa vad jag skriver, så är det såklart en extra bonus :)




- Posted using BlogPress from my iPhone

Pepparkakshustävling

Ja, jag vet att här varit dött ett tag... Men jag tänkte ändå ber er om en tjänst! Jag är med i en pepparkakshustävling som jag för närvarande leder, och jag skulle verkligen uppskatta om ni ville gå in på länken nedan och lägga en röst på mitt bygge. Mitt bidrag heter "I ett hus vid skogens slut"!

Tack!

Klicka här för att komma till tävlingen!

Presenttips

Jag måste ju förresten visa mitt senaste påhitt! Eller ja, att ta äran för idén själv är lite väl modigt kanske, men efter att ha beundrat många andra som gjort liknande bestämde jag mig för att försöka göra en färdig bakmix av mitt hemliga chocolate chip cookie-recept. Många har frågat efter det, men det är topphemligt och bara en handfull hop med högt betrodda människor har fått äran att ta del utav det. Men jag vill ju ändå ge bort ett "göra själv"-kit där mottagaren inte bara upplever den goda smaken från kakan i sitt färdigbakade skick, utan även kunna avnjuta den lena söta smaken av världens underbaraste kakdeg och doften från de gyllene chokladiga rundlarna i ugnens varma skede.
Så det föll sig alltså som så att jag igår morse, klockan 06.30 på morgonen, inte längre kunde hålla mig ifrån att experimentera fram ett sätt att baka dessa kakor på ett sätt som skiljer sig ifrån det traditionella tillvägagångssättet. Och ta mig tusan, det funkade hur bra som helst!

Här har vi provomgången som genomgick ett utförligt smak-, konsistens-, krispighets- och seghetstest. Fullt pott rakt igenom!

Sedan fyllde jag en glasburk med alla torra ingredienser i lager samt band fast lite redskap inför kakbaket kring burken.

Mottagaren av denna kakmix fick även äran att ta del av provomgången!
Jag satte även dit en liten lapp som innehåller information om vad som ska tillsättas till dessa torra ingredienser.
Vad då? Kanske du undrar.
- Tyvärr! Det är mellan mig och mottagaren ;)

Tillbaka till verkligheten

Det har blivit dåligt uppdaterat här på sistone. Vardagen flåsar oss i nacken och det är mycket som ska komma till ro innan verkligheten med förskola och studier drar igång imorgon. Victor har varit och hälsat på sin förskola hela veckan för att komma in i sina rutiner igen, och även om vi bara har varit på besök i 1,5 timme åt gången så har min lilla kämpe sovit middag i över 3 timmar varje dag efteråt och t o m behövt bli väckt.

 

Själv har jag ordnat med litteratur inför min egen skolstart och det ska faktiskt bli skönt att börja läsa igen efter 3 månaders semester. Jag har liksom blivit lite mätt på ledigheten nu, och känner att jag behöver komma upp och iväg om morgnarna. Drygt första halvan av sommaren var toppen på alla sätt och vis med semestertrippar både till Danmark och Falun med mina killar, träffar med vännerna och spontana utflykter. Andra halvan var lite tråkigare eftersom majoriteten av vänner och familj återgått till arbetet, och jag fann det svårt att hitta på saker med Victor som kräver aktiviteter hela tiden. Nu när han får komma tillbaka till sina kompisar vet jag att han får den stimulans han behöver och vi kan hitta på lugnare aktiviteter på eftermiddagarna när vi ses igen.

Imorgon börjar alltså skolan och jag uppskattar verkligen det. Det kanske låter galet, men i ärlighetens namn så är det inte särskilt ansträngande. De första två veckorna går vi knappt 2 timmar om dagen, och bortsett från självstudier så är det mycket ledig tid över för mig och Victor att umgås. Att studera med småbarn är nog ibland de bästa val jag har gjort här i livet, för inte har man så mycket tid över till sina barn vid en heltidstjänst som jag har nu när jag studerar och dessutom kan styra över min studietid så att den förläggs när han är på förskolan eller för den delen sover. Hur bra som helst! Vi har så nära till högskola och förskola med, 5 minuter tar det oss att traska dit. Victors förskolan ligger t o m inne på högskolans område, så det kunde inte varit bättre.

Nu har jag precis påbörjat kvällsmaten. Det blir kasslergratäng med ris, champinjonsås, kassler, tomater och rödlök samt en smaskig grönsallad till. Med lite flyt blir det matlåda över inför morgondagens lunch! Jag har även en omgång kardemummaskorpor inne i ugnen, tycker det är gott att ha något sött och knaprigt hemma när sötsuget kickar in. Perfekt för spontana kaffebesök också! För spontaniteten är ytterligare en fördel med att studera med barn, det finns liksom fortfarande tid för den.

Marsipankräfta steg-för-steg

Nu är det ju hög tid för kräftskivor och kräftfisket i full gång. Vad passar då inte bättre än en sockersöt marsipankräfta för gästerna att vila ögonen på under desserten? Eller som tack till värdparet? Denna kräfta behöver du dessutom inte skala! ;)
Här kommer en steg-för-steg beskrivning på den kräfta jag brukar göra:

Detta behöver du:
Röd marsipan
Vit marsipan
Svart marsipan
Hushållskniv
Lite vatten

Fördela marsipanen i små bollar enligt bilden.

Rulla till en korv med en upphöjning på ena delen. Den vänstra delen ska utgöra kroppen och den högra ska utgöra huvudet.

Skär små skåror med hjälp av baksidan av kniven i den del som utgör kroppen. Rulla kniven över kroppen för att få mjuka fina skåror.

Så här kommer det att se ut!
Platta till den sista biten med fingrarna som nu ska bli till stjärt.

Skär två skåror i stjärten. Använd även här baksidan av kniven.

Vik in stjärten under kroppen.

Tag de näst största röda bollarna till nästa moment.

Rulla till två små korvar och gör här liksom på kräftans kropp små skåror genom att rulla korvarna mot knivens baksida.

Platta till ändarna och fäst under kräftans huvud.
Använd lite vatten som klister om de inte fäster.

Använd nu de andra två röda marsipanbollarna och forma till två droppar.

Dela dem i spetsen för att göra en klo. Här kan du även göra små skåror inne i klon om du vill.

Fäst klorna på de armar du tidigare satte fast under kräftans huvud.
Använd lite vatten som klister om de inte fäster.

Använd nu handtaget på kniven och gör små hål för ögonen.

Rulla de vita marsipanbollarna till avlånga droppar och fäst dem med spetsen neråt i hålen som du nyss gjort för ögonen.
Använd lite vatten som klister om de inte fäster.

Sätt dit de två små svarta marsipanbollarna för att göra pupiller.

Här är ett moment som jag har glömt att förbereda dig på i början!
Vill du göra känselspröt och har röd marsipan över så kan du rulla en lång sträng som du sedan fäster under kräftans haka enligt bilderna nedan.

När du satt dit känselspröten viker du upp dem över kräftans rygg och fäster dem eventuellt med lite vatten.
Sen är du färdig!

 Ni får ursäkta bildkvalitén eftersom bilderna är tagna med min mobiltelefon.

Pavlova med lemon curd, grädde och färska bär

Mitt bästa recept på det underbara bakverket uppkallat efter ballerinan Anna Pavlova. Och ser inte denna ljuvliga marängtårta ut som en ballerinas tyllkjol så säg! Den dansar på tå i munnen också vill jag lova...

Du behöver:
7 st ekologiska äggvitor
5 dl strösocker
1 nypa salt
Saften från en halv citron
100 g mörk kvalitetschoklad 70%

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 150 grader.

2. Blanda äggvita, strösocker, salt och citronsaft i en rostfri bunke.

3. Sätt bunken i ett vattenbad (över kokande vatten).

4. Vispa för hand tills sockerkristallerna smält och marängen är cirka 60–65 grader. Känn med fingret! Det ska vara så att det nästan bränns.

5. Ta bort bunken från vattenbadet och vispa marängen länge på hög hastighet i maskin tills den svalnat.

6. Smält chokladen i ett vattenbad eller micro och vänd ner den lite slarvigt så att marängen blir randig.

8. Klicka ut marängen i en rundel. Jag brukar göra en liten grop i mitten där all fyllning ska få bo sen. Grädda i ugnen på 150 grader varmluft i 50-60 min. Den ska vara mjuk och seg i mitten.

9. Vispa grädden fluffig och klicka ut den på marängen. Ringla över lemon curden (recept nedan). Garnera med färska bär.

 

Lemon curd

Du behöver:

3 st citroner
1.5 dl strösocker
50 g smör
1 msk maizena
2 st ägg
2 st äggulor

 

Gör så här:

1. Tvätta tre av citronerna noga och torka. Koka upp citronsaft från 2 av citronerna, rivet skal från tre, med strösocker och smör. Sila sedan av vätskan.

2. Blanda ut Maizenan med saften från den tredje citronen och rör ner detta i vätskan.

3. Vispa samman äggen och rör ner dem i vätskan, ställ tillbaka på spisen och sjud tills krämen tjocknar.

4. Häll över i en ren skål och låt krämen svalna.

5. Häll över i en ren skål och låt krämen svalna.

 

 Recepten kommer som alltid från Leilas böcker, dock med vissa ändringar.

Artikel i Vi Föräldrar

Igår trillade senaste numret av Vi Föräldrar ner i vår brevlåda. I den fann jag en oerhört intressant artikel som nästintill skulle kunna vara skrivet utifrån mig själv. Artikeln handlar om Isabelle som var en storväxt bebis och om hur hennes mamma kände att hennes barn blev till någon cirkusattraktion på både förlossningsavdelningen och BB. Flickan i artikeln var ungefär lika stor som Victor var när han kom, och när jag läser artikeln kan jag mycket väl känna igen mig i mammans känslor även om jag kanske inte direkt reflekterat över det innan.

Det är en konstig upplevelse att få ett stort barn. När barnmorskan flämtande kraxar fram de där siffrorna så finns det nog ingen mamma i världen som kan greppa att just de siffrorna motsvarar vikten på det underbara lilla liv man nyss klämt fram ur fillifjösen. 5640 vad? Är det de fyra sista siffrorna i personnumret? Siffrorna som det ska stå på våra armband? Barnmorskans personalnummer? Vad det än är för siffror, varför i helvete skulle jag vilja ha reda på det nu? När siffrorna blygsamt hostas fram på nytt och man börjar inse att det är barnets vikt barnmorskan försöker delge så tänkte åtminstone jag att "Jasså, jaha. Ja, det var ju stort. Får jag sova nu?"

Sedan kommer tiden efter som mamman i artikeln beskriver. All uppståndelse. Alla besök och uppvisningar av bebisen. Sjuksköterskestudenter som ska titta på den storväxte. Läkare som "ooar" sig och "aaa:ar" sig. Victor var liksom flickan Isabelle en utav de största bebisarna som fötts på sjukhuset och alla andra bebisar såg så pluttiga ut. Jag fick för mig att alla andra barn var för tidigt födda, men det har jag ju förstått i efterhand att så inte alls var fallet. I artikeln kan man läsa följande:

Efter förlossningen upplevde Diana att barnmorskorna som förlöste Isabelle hade velat vara förbereda på att hon var så pass stor.

- Nu gick det ju bra, och jag är glad att jag fick föda vaginalt. Men om det inte hade gått bra hade jag ju så klart blivit arg för att inget gjordes innan, säger hon.

Och precis så känner jag också. Det tog ett tag innan det gick upp för mig vad jag hade gjort. Och ju mer reaktioner jag fick från omgivningen, ju mer insåg jag hur stor han var. Frågor som "Hur kändes det?" och "Gjorde inte det ont?" var ju väldigt svåra att svara på. Jag menar, klart som fan det gjorde ont men vad hade jag att jämföra med? Nästan 6 kg bebis... Hallå! Jag har fött nästan 6 kg bebis! Lever jag?! Den insikten fick jag varken på förlossningen eller BB, utan ett bra tag efter. Jag börjar förstå att de där bebisarna på BB inte alls var för tidigt födda utan helt normalstora. Men det gick bra och det var en jävla tur, precis som mamman berättar i artikeln, men det ska inte behöva vara så. En förlossningsöverläkare i artikeln säger att om förstföderskor går två veckor över tiden och barnet misstänks väga uppemot 5 kilo kan det vara klokt att välja kejsarsnitt framför igångsättning. Jo, jag tackar jag! Tänk om man ändå erbjudits något av det.

Jag måste säga att jag ändå är oerhört nöjd över hur de hanterade Victors förlossning och allt runt omkring. Även om Victor blev till något av en cirkusattraktion så kände jag att det fanns något hjärtligt och nyfiket i det. Han var ju annorlunda och helt fantastisk, och är så än i dag och kommer så vara så länge han lever på alla sätt och vis. Men jag instämmer med mamman i artikeln som påpekar att vårdpersonalen bör ha varit mer uppmärksam under hennes graviditet. 

Jag menar, det är ju trots allt hörnsoffor vi skiter ut, så lite bubbelplast kan väl inte vara för mycket begärt?