Läste en mycket intressant artikel idag i tidningen
Vi föräldrar. Artikeln handlade om alla gottigheter som brukar höra sommaren till och hur vi undviker att stoppa i våra barn för mycket av det vita guldet, eller i mina ögon
vita knarket.
Samtalsämnet "barn och socker" har tagits upp flera gånger i mina kretsar den senaste veckan. Ska man, eller ska man inte ge sina barn socker i form av glass, läsk, godis och kakor?
Nej,
jag tycker inte det. Så länge vi kan lyckas hålla Victor ifrån både raffinerat socker och artificiellt socker så är vi glada. Jag ser inte någon anledning till att ge barn exempelvis glass, särskilt inte när de är så unga som Victor. Sockret har en dålig inverkan både på tarmsystem, tänder, hjärna och immunsystem. Socker kan dessutom orsaka astma, bidra till benskörhet, hämma tillväxthormon samt skapa jäsningsprocess i tarmarna och inte minst orsaka övervikt (
Sockerbomben - i din hjärna, 2010). Varför då trigga igång sitt barns smaklökar och skapa ett beroende till något som de över huvud taget inte behöver för att överleva?
Victor har precis börjat med fruktpuréer. De vi köpte färdiga ratade han direkt, men några veckor senare kokte vi päronkompott och äppelkompott som han tycker är läskande särskilt nu när en tand är på väg upp eftersom vi serverar det kallt. Men vi stannar också vid det. Fruktkompott någon dag i veckan, men absolut inte efter var måltid.
Ett argument ifrån en vän som är av en annan åsikt, var att det var något socialt runt det hela och att barnen vid 9-10 månaders ålder blir avundsjuka om de inte får ta del av det som bjuds under ett kalas, och att de gärna ville smaka det de vuxna åt.
Det är något jag själv har svårt att hålla med om, då Victor redan idag inte äter det vi äter. Visst, att äta
är en social grej och redan sedan barnsben förknippar vi sammankomster med godsaker. Vi lär oss dessutom att vi får socker när vi är ledsna, arga, glada, trötta, sjuka och/eller har ont.
Men tänk! Vi har fortfarande chansen att ändra ett sådant beteende! Han är ju ett barn och vi som föräldrar bestämmer vad han ska äta och när han ska äta det. Vi har suttit på flera tillställningar där det propsat på med både glass och vaniljkräm för att han ska få "smaka", men var gång har vi varit lika envisa med att säga
nej.
Självfallet kommer Victor att få ta del av sådan "mat" i framtiden, men för stunden är han alldeles för liten och det är alldeles för tidigt att skapa ett behov som inte behövs.
Ett annat argument jag har stött på som är
för min åsikt är att "Ska man ge barnen vin bara för de ser att mamma och pappa dricker det också?", och svaret för alla föräldrar är (eller åtminstone borde vara):
- Nej.
Så det finns alltså helt enkelt saker som barn måste lära sig att acceptera att bara vuxna äter.
Redan innan Victor kom var både jag och Dennis ense om att godis och kakor är för
vuxna och inget annat, och om det nu faller sig så att Victor blir avundsjuk på en vän/släkting som får ta del av detsamma så får man helt enkelt ta det utifrån det och fortfarande markera och stå fast vid att det inte är något för honom, utan istället erbjuda honom något som han kan äta. För vilket barn under året förstår egentligen skillnaden mellan en sockrig kemisk sörja smaksatt med vanillin som man utvinner ifrån barrträd och en hemmagjord glass gjord på turkisk yoghurt och fruktpuré?
Och i ärlighetens namn, vilket låter godast?
Första gången Victor ska få äta rent socker är på sin 1-årsdag då han ska få en egen liten hembakt tårta att gegga med, men jag tror starkt att han kommer vara mer fascinerad av själva kladdandet snarare än ätandet.
Vi fimpar i alla fall glassen!
- Hur gör ni?
