Sjukstuga - för den som orkar

Ja, i lördags morse vaknade jag med illamående och magont vilket jag genast tolkade som någon form av magsjuka. Låg pall hela lördagen förutom de stunder jag fick masa mig upp och mata/byta på Victor som för övrigt hade väldigt stort tålamod med mamma hela helgen.
Det är så hemskt att vara så sjuk att man inte orkar ta hand om sitt barn. Vid ett tillfälle på lördagen när jag skulle mata honom fick jag snabbt lägga ner honom bredvid mig och rusa till toaletten för att kräkas, och det var även vid denna tidpunkt som jag ringde till Dennis och förklarade att jag inte klarade mer själv.
Dennis föräldrar har varit i Turkiet så Dennis har fått vara arbetsledare på lantbruket hela veckan. Så typiskt att jag skulle bli sjuk just nu! Han fick ta sig hem när han kunde så att jag kunde kurera mig i soffan och söndagen följde sedan med samma mönster.

Under natten till måndagen blev jag drastiskt sämre. På måndagsmorgonen hade jag så ont i magen att jag sa till Dennis att det var dags för mig att åka till sjukhuset. Jag, som i min lilla naiva värld hade fått för mig att jag skulle vara frisk som en nötkärna vid den här tidpunkten. Och det borde jag ju ha varit, om det nu var så att det hade varit magsjuka.
Problemet med att Dennis var tvungen att jobba kvarstod men som tur var kunde mamma rycka in och ta hand om både barn och barnbarn. Väl inne på akuten fick vi hjälp rätt snabbt där de konstaterade att jag hade 38 graders feber och skickade mig vidare till läkare efter blodprover och blodtrycksmätning.
Läkarna kunde inte känna att något var fel i magen och blodproverna visade heller ingenting, så efter 3 timmar fick vi åka hem igen med ordinationen att jag skulle knapra Panodil och skulle återkomma dagen därpå om jag inte blivit bättre.
Under eftermiddagen blev jag betydligt sämre. Smärtan och febern avtog inte trots värktabletter, och vid 17.00 var vi åter på akuten. Denna gång hade jag Dennis med mig medan mamma tog hand om Victor där hemma.
När klockan var 22.00 hade de änsålänge endast tagit mitt blodtryck, och när läkaren väl dök upp så fick jag bara höra vad de tidigare sagt. Nya blodprover togs samt EKG, men de visade fortfarande ingenting. De skickade mig på gynundersökning klockan 00.00 samt ultraljud, men de kunde inte hitta några fel där heller (och inga bebisar, tack o lov!). Läkaren började bli frustrerad över att han inte kunde hitta felet och gav mig starkare smärtstillande så att jag kunde åka hem och sova, för att sedan återkomma på morgonen och göra ett ultraljud på resten av magen.

Väl hemma hade klockan blivit 01.00 och efter 8 timmar på akuten visste vi fortfarande inte vad det var för fel på mig. Senare på natten fick jag krampanfall i magen och det var först då jag kände igen smärtan - gallsten.
Gallsten hade jag som 12-åring och fick då även gallblåsan bortopererad, och på tisdagsmorgonen mådde jag precis så som jag mindes att jag mådde efter krampanfall. Öm, illamående och matt i hela kroppen. Jag kunde knappt ta mig ur sängen utan att kräkas på vägen till toaletten och när vi återigen var tillbaka på sjukhuset fick de transportera mig på en säng mellan avdelningarna.
De tog nya prover och gjorde ultraljud men kunde fortfarande inte hitta något. Det enda de kunde se var att mina levervärden var något förhöjda, men det kunde i princip betyda vad som helst och det var inget de oroade sig för.
Jag fick en smärtstillande spruta i ena skinkan och nu äntligen släppte smärtan och jag blev trött och ville bara sova. Den enda logiska förklaring de kunde hitta var att jag förmodligen hade haft grus i gallgångarna som passerat under måndagsnatten, därav krampanfallet, och att detta inte syntes på ultraljudet på tisdagen eftersom det vid den tidpunkten redan hade passerat. Efter ytterligare 5 timmar på akuten fick jag komma hem, och jag sov hela eftermiddagen.
Igår vaknade jag upp, om än lätt illamående så var jag i alla fall smärtfri. På kvällen mådde jag hur bra som helst och var så pigg att jag stod i köket och städade, och idag är jag tillbaka till mitt gamla jag igen.
Usch, vilken pers det har varit. Har saknat att inte kunna ha Victor hos mig som jag brukar och jag försöker nu ta igen all förlorad kvalitetstid med honom.

All eloge till min Dennis som är en sådan pärla! Inte nog med att han har haft hand om lantbruket, han har tagit hand om både son och sjuk sambo samt städat, lagat mat, tvättat och handlat. Bättre man och pappa finns inte! Finns ingenting han inte skulle göra för oss. Älskar min Dennis! Får försöka betala tillbaka nu i helgen när han äntligen är ledig från lantbruk och akutrum.
För honom väntar välförtjänt vila.

Mina älskade pojkar