Jag har till min stora förvåning glömt bort hur det kändes att vara gravid.
Jag har glömt hur det kändes att knappt kunna resa sig ur sängen.
Jag har glömt hur jag inte kunde ta på mig skorna själv.
Jag har glömt att jag inte kunde se mina fötter.
Jag har glömt att jag såg ut som en bristfärdig badboll i vad jag än tog på mig.
Det gör ingenting. Det var ju den tråkiga delen. Och vem vill minnas tråkiga saker? Att jag på morgonen vaknade och såg ut som Miss Piggy i spegelbilden är ju liksom ingenting som man vill etsa fast i minnestavlan.
Men jag har glömt det vackra också...
Jag har glömt hur det kändes att ta på den stora hårda magen.
Jag har glömt hur jag kunde peta och buffa på magen och få svar tillbaka.
Jag har glömt hur det kändes när Victor sparkade rundor därinne och fick hela magen att dansa.
Jag har glömt den tickande känslan när han hickade.
Jag har glömt hur det kändes när han blev alldeles stilla i magen när jag sjöng.
Många sa åt mig att ta vara på tiden som gravid. Att njuta av varje dag för att jag kommer sakna det när det är borta.
Mhm, säkert! tänkte jag då. Varför skulle jag sakna Miss Piggy i spegeln?
Tyvärr försvann minnet av hur det fina och vackra kändes tillsammans med det tråkiga och jobbiga. Jag njöt länge av att min mage äntligen var tom och att jag numera slapp vara gravid och att förlossningshelvetet äntligen var över. Jag minns att jag tittade på gravida med sympati och tänkte "Stackars jävel... Hon har ingen aning om vad som väntar henne".
Nu försöker jag minnas tillbaka på allt det fina och och vackra. Nu avundas jag alla gravida som har detta fina och vackra framför sig. Och saknar det mer än någonsin!
Kroppen är en fantastisk skapelse på detta vis. Vi glömmer allt det besvärliga, onda och jobbiga och fokuserar istället på det som var vackert och fint.
Och tur är väl det, för skulle jag minnas varenda detalj så är jag säker på att Victor aldrig skulle få några syskon.
