Branden hade startat i ett nyligen uppköpt ödehus som låg i anslutning till ägarens boningshus, men då vinden låg på andra hållet drabbades inte ägarens eget hem.
Hade vinden legat på hans håll hade mitt och mina bröders barndomshem inte heller funnits kvar.
Ett hem som jag inte bott i de senaste 15 åren men ändå minns var varje möbel stod. Tanken på att det inte skulle finnas kvar är väldigt läskig. Jag kommer aldrig bo där igen och jag har absolut inget behov av att besöka insidan av husets väggar igen då det troligen skulle förstöra de minnesbilder som lagrats i mitt huvud.
Men känslan av att kunna peka på just det huset när jag tillsammans med Victor passerar på vägen utanför i bilen på väg till morfar och säga "Där bodde mamma när hon var liten!", är däremot ovärderlig.
Att förlora sitt hem tycker jag är det värsta som kan drabba en familj, bortsett från dödsfall. Alla foton, möbler, kläder, saker... Alla minnen. De går inte att få tillbaka. Möbler kan bytas ut, kläder kan köpas nya, men ofta så har varje ting en historia och bär på ett minne. Hela tillvaron suddas ut och den egna fristaden försvinner med den.
Nej usch, jag lider verkligen med dem. Lider med de som förlorat sina hem i branden, de som förlora sina hem i stormar, tsunamis, jordskalv, översvämningar...
En tanke går till alla dem idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar