Snipp, snapp, snut...

Försöker organisera framtiden. Jag har lite skoluppgifter kvar att göra sedan jag tryckte på pausknappen i studierna. Vecka 4 börjar en ny kurs och det hade ju varit behändigt att lämna det bakomflutna före sig, eller hur det nu var. Inte kul att påbörja studierna när uppgifterna bygger upp tinnar och torn runt omkring mig. Har försökt bli klok på vad det är jag ska göra och jag insåg då att det inte verkar vara så värst svåra uppgifter. Jag har tre uppgifter kvar, varav en måste göras i samband med VFU som jag inte heller har gjort eftersom jag vid den tidpunkten var så tjock och tung knappt kunde lyfta benen för att sätta mig i bilen. Nu kommer ju framtiden ikapp och verkligheten lika så. Vet inte riktigt om jag bara tycker att det är jobbigt egentligen, för det ska minsann bli skönt att få lite struktur i vardagen.
När man är mammaledig så blir man så hemmalat på något sätt, saker ska planeras in långt i förväg så att man hinner förbereda sig och plötsliga spontana idéer fungerar inte så bra längre. Ett bra exempel på detta är ju att jag sitter och planerar återupptagandet av studierna 2½ månad i förväg...

Nej, men som sagt så är där lite att stå i innan. Tiden flyger iväg nu. Dennis fyller snart år och det vankas kalas, sen blir det jul, nyår och slutligen 1-årskalas(!) för Victor och sen är mammaledigheten slut.
S n i p p  s n a p p  s n u t.
Ni vet när man läser en riktigt bra bok och märker att det bara blir färre och färre blad kvar? Ni vet då man önskar att boken bara kunde fortsätta i all oändlighet? Där är jag nu. Jag vill ha fler blad i min bok, fler dagar i min mammaledighetssaga. Som tur är så tar ju inte sagan slut där, nej, den fortsätter ju i alla oändlighet. Men just den där första sagan, första utgåvan, de första kapitlen när mamma mötte Victor, de håller på att ta slut. Den tråkiga fortsättningen om när Victor mötte förskolan och mamma mötte skolan känns ju inte lika spännande, men trots allt så låter den rätt så bekväm. Han börjar ju bli så stor nu, vår son. Han förstår så mycket. Tänk, snart kommer han hem från förskolan och berättar om saker som jag inte har fått vara med om att uppleva med honom. Någon annan ska få dela de ögonblicken med honom och allt jag får är en knapphändig repris från en glad och entusiastisk men trött son. Min lilla sagoprins. Suck... Kan jag få lägga ett bokmärke här och spara de där sista kapitlen lite till?